Ödsliga
ting
4 januari
2000
Det
kom ett meddelande i min gästbok:
Herregud. Har du hur
mycket tid som helst att lägga på ödsliga
saker. Eller är du helt vansinnig?
Ödsliga
saker? Nog är webben ödslig, de stumma
luftandarnas tillflyktsort. Men jag förstår
vad som menas. Ja, jag har hur mycket tid som helst.
Äntligen. Jag har ungefär åtta timmar per
dag över. Det var de där timmarna jag
förut tillbringade ute i arbetslivet, de timmarna
som hindrade mig från att göra precis det jag
ville. Jag hade aldrig tid till det jag tyckte bäst
om: tänka, läsa, skriva i mina egna banor och
min egen takt. Allt var styrt av marknadskrafter, stress,
deadlines, konkurrens, löneförmåner. Nu
har jag all tid för mig själv och mina egna
behov. Jag har tid över i detta tidsbristens
tidevarv. Stress vet jag inte längre vad det
är.
Vad ska
jag då göra med all min tid? Jag fördelar
den mellan skrivande, läsande, jag umgås med
barn och barnbarn, med mina vänner, jag lyssnar
på musik, ser mycket film, går på olika
tillställningar, jag promenerar, håller mig
à jour via flera dagstidningar per dag. Åtta
timmar är en evighet. Jag fortsätter skriva
varje dag, men nu skriver jag inte beställd text,
styrd text, skräddarsydd text. Jag skriver vad jag
tänker och vad jag tycker. Lite som jag vill.
När jag vill. Om jag vill. I stället för
att bunta ihop allt och lägga det i
byrålådan sänder jag ut det mesta (men
inte allt) i den jättelåda för manuskript
som nätet är. Den oändliga nätkassen
för allt slags skrot och korn, gott och ont, blandat
och strimlat. Där lägger jag mitt hackade,
strimlade, wokade, kokta och stekta. Jag bjussar på
det.
Helt
vansinnig? Antagligen. Jag kunde virka, lösa
korsord, spela bingo i stället. Eller något
annat ödsligt.
