Filippas funderingar Rymden och webben några texter om rymden, webben och livet därute © Filippa Nätet Ibland undrar jag vad nätet egentligen är. Är det en ny värld som vi har skapat? En extra värld där alla kan flyga och fladdra omkring som andar utan ansikten och utan kropp? Ett förstadium tills vi blir änglar allihop och ska umgås på det sättet, när vi inte spelar harpa förstås! Det är lite tyst ute på nätet. Många har lagt in musik på sina hemsidor för att det inte ska eka så. Det är det skrivna ordet som gäller ute i rymden. Som det har gjort förr, före telefonen. Nu kan vi inte riktigt läsa de vanliga orden, så för säkerhets skull måste man krydda sin text med smileys. För att inte bli missförstådd. Och sätta in små *småler* eller *fniss*, så att inte den ande man skriver till ska surna till och börja skriva med STORA bokstäver. Det får man inte göra, för då skriker man. Alla skiljetecken som varit så bra att modulera texter med fungerar inte längre. Kolon och semikolon om man nu vill vara lite exklusiv funkar, men försök att skriva ett tankstreck. Det är borta på nätet. Här används bindestreck till allt. Citattecknen är borta. Nu skriver vi " vilket betyder tum och inte citat. Ingen grafiker har naturligtvis varit tillfrågad. Men jag undrar vad nätet är, denna nya mötesplats för tankar och själar... © Filippa E-mail Det tog lång tid innan jag fick några e-mail. Jag öppnade inte ens min mailbox för att undersöka. Det var liksom ingen idé. Jag kände ingen som hade e-mail, så det kändes lite fånigt. Det var för några år sen. Plötsligt hade jag fått e-mail, men dom hade legat länge i min brevlåda. Det var för att jag själv hade skickat förstås! Den som aldrig skickar en hälsning, får inga hälsningar. Så enkelt var det. Nu får jag mängder av e-mail, ibland från människor jag känner, men ofta från någon som fladdrat förbi min hemsida eller hittat mig på någon mötesplats på nätet. Jag har några e-mail-vänner som jag regelbundet brevväxlar med, men det blir också så att man växlar några mail, sen försvinner man från varandra i rymden igen. Det känns bra att människor har börjat använda de skrivna orden igen. Mitt i all teknik skriver vi små brev till varandra, tysta små meddelanden som sprids över världen. Vi gamla brevskrivare skriver för långa e-mail. E-mailets karaktär är att vara kort, snabbt, lätt att läsa och ta in. Inga långa haranger, inga avhandlingar, utläggningar. Bara ett litet e-mail... Jag blir fortfarande förtjust, glad, häpen och road när jag får de här digitala breven. © Filippa Två liv Det känns som om jag plötsligt fått två liv. Ett på jorden, stadigt förankrad i verkligheten. Där är allt ganska inrutat. Jag kan visserligen inte skriva dagbok i förväg - men det är ändå en ganska lugn lunk från måndag till söndag. Som det är för de flesta... Men nu finns ett liv till. I rymden. Där kan man inte förutsäga något. Där kan man hitta de mest fantastiska saker. Där kan man plötsligt träffa på något helt annorlunda och okänt. Där träffar jag intressanta människor, där finns skaparkraft, initiativ, en oerhörd kreativitet, en generositet, en skön känsla av frihet. Det finns en styrka därute, där är befolkat med starka andar, idéer, impulser, nya tankar, drömmar, stjärnstoff. Man kan andas i rymden... Rymdlivet tar tid. Ibland skulle jag helst bara vilja leva det. När det regnar, när det dimper ner räkningar, när jag har snuva, när hela köket ser ut som en jordbävning, när jag har ont i knät, när vardagen står som en grå vägg. Kanske man kan bli en vacker fjäril i rymden... © Filippa Fniss i rymden Allt finns i rymden. Även fniss. Från mitt avskilda rum där jag sitter och knäpper med datorn, kommer då och då ett fniss. Eller ett gapskratt. Humorn blommar i rymden. Jag hittar ibland roliga, fantasifulla ställen där jag njuter av mänsklig, varm humor, av stolligheter och av vilken otrolig mångfald det finns. Jag har några e-mail-vänner som jag fnissar med. Vi har några roliga kommentarer, någon slutsats, någon fundering. Vi brukar inte behöva skriva *fniss*. Vi känner varandra väl, fast vi inte har träffats. Allt finns på nätet. Även gråt. Sorg. Vilsenhet. Skulle man inte kunna bli vilsen i universum? Det är så stort och ödsligt. Men om man tycker att universum är för stort och kallt, då ska man leta efter varma fniss. Dom finns. Jag lovar! © Filippa Hemskt på nätet! Usch, jag skulle aldrig vilja surfa! sa Hildur och spände ögonen i mig. Hildur har aldrig rört en dator och tycker att "datan" är hemsk. Jag har försökt att lära henne att det heter d, a, t, o, r och att det man matar in möjligtvis är d, a, t, a -- men vad hjälper det. Det är bara bomber och porr och hemskheter på nätet, sa Hildur. Var har du fått det ifrån? frågade jag. Det säger alla, sa Hildur. Jag försökte förklara att allt finns på nätet. Allt. Det man söker hittar man. Men det poppar inte upp några saker på skärmen om man inte medvetet har letat efter dem. Det finns gator man inte går på, platser man inte besöker, sa jag. Varje storstad har kvarter som man ska akta sig för. Det är likadant på nätet. Hildur skakade på huvudet. Det skulle aldrig falla mig in att surfa, sa hon. Datan är ingenting för mig. Nej, tänkte jag, "datan" är nog ingenting för dig. Men så kommer du aldrig att upptäcka heller att det finns en helt ny värld därute, en extra värld befolkad av kreativa, generösa och roliga människor... © Filippa Försvunna i rymden En del försvinner i rymden. Kommer aldrig tillbaka. Går aldrig att nå. Precis som i verkliga livet. Vet den som försökt att samla en gammal skolklass för jubileum. Jag undrar ibland vart Pierre tog vägen. Han som skrev att Åldern kommer inte med åren. Eller Set som jobbade så hårt med sin hemsida. Eller Robert som plötsligt tystnade. Vart tog Kristian vägen? En flyktig bekantskap som fladdrade förbi. Hur gick det för Lena? Var i nätet är Tobias? Och vad hände med Nenne? Frågor utan svar. Men en del stannar kvar i kretsen, precis som i verkliga livet. Där är Maggan, rolig och surrande, där finns några trogna vänner. Då och då kommer någon surfande, är generös och skriver något rart om hemsidan, har prövat ett recept, frågar om något, ger goda råd, hejar, hälsar, surfar vidare... Nätet speglar verkligheten. © Filippa Chatt Man kan träffas i rymden på en chatt. Man har ett lösenord om det är en privat chatt. Sen sitter man där och chattar. Väldigt spännande. Hallå, hallå, är det nån här? Så väntar man någon minut och så får man läsa: Hej! Sen väntar man igen och försöker skriva något intelligent. Hur intelligent kan man vara på en chatt när man inte vet vem som är närvarande och inte har något speciellt att säga? Man läser de senaste replikerna och får fram att här chattar man om någons bil. Eller någons hund. Eller om att vädret är si eller så. Mycket intressant. När telefonen var ny sägs det att folk ringde och skrek Hallå, hallå! hela tiden för det var så nytt och spännande. När nallen var ny satt folk på tåget och ringde och sa: Vi har just passerat Hässleholm. Jättekul. Nu chattar vi. Hallå, hallå, är det nån här? © Filippa Rymden Rymden har blivit ett slags verklighet. Jag menar livet i rymden. Det på webben. Nu säger vi IRL (In Real Life) när vi menar något som hänt på riktigt. Det finns massor av ett slags verklighet därute. Man träffar människor och börjar prata, man får nya tankar, nya upplevelser, nya intryck hela tiden. Det gäller att skilja de två liven åt. Här nere på jorden i det verkliga livet kanske det känns lite trist ibland. Då kan man alltid fly ut på webben och uppleva nya spännande saker. Men livet på webben är tyst. Lite musik eller oljud är vad som hörs. Men man pratar inte med varandra. Man skriver. Som före telefonens tid. De flesta som möts är anonyma. Det är som att blunda och sätta pekfingret på en rad i telefonkatalogen, ringa upp och börja pladdra. Så skulle man väl inte göra IRL, eller hur? © Filippa Verklighetsflykt Jag ser nätet som en modern förströelse och en verklighetsflykt, trots att det är nog så verkligt ibland även här ute i rymden. Men vad gjorde vi innan? Vad förströdde sig alla med innan surfningen började ta så mycket intresse? När förståsigpåare vill hävda att det mest är ensamma, sökande själar (helst lite synd om) som är ute på nätet säger jag: Nej! Jag tror att många högst sociala, aktiva, verksamma, dynamiska människor är ute på nätet! Kanske nätet är ett komplement till verkligheten, men det är inte en ersättning. Nätet är en förströelse, en verklighetsflykt som så mycket annat. Alkohol är den mest fördömda verklighetsflykten. En cigarrett tillsammans med några arbetskompisar är en paus och en verklighetsflykt från jobbet. En legitim paus i arbetet liksom att gå på toaletten! Handarbete är en verklighetsflykt. Jag tänker varje gång jag ser ett vackert gammalt handarbete, en virkad spets, en broderad duk, en bonad att den som gjorde det arbetet tänkte sina tankar, drömde sina drömmar, virkade, sydde, flätade, njöt av det färdiga resultatet. Nu har vi fått ett nytt, modernt sätt att förströ oss, det kan bli för mycket ibland precis som av fotboll och handarbete och allt annat. Men vad är det som är så märkvärdigt med verkligheten att vi inte får fly den ibland? © Filippa   © Barbro Lindell