Filippas funderingar Förr i tiden några texter om vardagens historia © Filippa Till Filippas minne Filippa var min signatur när jag skrev kåserier i tidningar förr. Det var när barna var små. Då fanns det mycket att skriva om som roade och stämde till eftertanke. Jag valde signaturen efter en stackars udda kvinna, som bodde i min lilla by. Hon hette Filippa och hon var dödligt kär i en kapten som kom till ångbåtsbryggan med sin Waxholmsbåt. Filippa var alltid där, klädd i sin vackraste klänning och med sotade ögonbryn och kinderna färgade med uppblött rött crêpepapper. Hon stod nog ganska ensam där medan andra viskade och tisslade. Hennes kärlek var förstås obesvarad. Kaptenen hade väl ingenting till övers för det där fågelskrämmevåpet. Så fick hon gå hem igen med hela hopens tisslande och tasslande och kvävda skratt i ryggen. Hon gjorde det varje kväll. Varje kväll! Därför tog jag namnet Filippa, när jag valde min signatur, som om jag ville ge henne lite upprättelse efter alla fåfänga vandringar till ångbåtsbryggan... Jag vet inte vad som hände med Filippa Grönlund. När jag hörde talas om henne var jag en liten gryta med stora öron som satt under bordet och lekte med pappersdockor. Ovanför mig spelade man antagligen priffe och småpratade mellan partierna. Hon var död och begraven sen många år, men levde kvar i folks minne som en fjolla som man skrattade åt. Där jag satt under priffebordet tyckte jag, att kaptenen skulle ha sprungit i land och gått med henne hem, lämnat sin båt för vem som helst att köra vidare, medan folket skulle ha gapat av förvåning. Eller också skulle han ha klivit över landgången, lyft upp Filippa Grönlund och burit in henne på båten, (så där som Richard Gere gör i filmen En officer och gentleman) upp till kommandobryggan där dom tillsammans skulle ha backat ut från bryggan, vinkat åt folket och försvunnit medan båten sprutat ut svart rök och sotat ner alla på ångbåtsbryggan... Inte visste Filippa Grönlund att hon skulle dyka upp på nätet decennier senare. Hon kanske själv är ute i rymden i sin blommiga klänning... Vem vet? © Filippa Lyckans sko Farbror Gustav och tant Greta var nygifta. De åkte på besök till Gustavs föräldrar och lade till vid bryggan. Det blev kaffekalas och många kramar och lyckönskningar. När de skulle åka hem kom gamla mamma ner till båten med en liten barnsko, Gustavs första lilla sko. Det var bara att hålla god min och det unga paret åkte sin väg. Väl ute på fjärden satt Gustav och surnade till. Tyckte att gamla mamma var sentimental och att hennes present var ovanligt fånig till en vuxen karl. Han slängde helt enkelt skon över bord. Den sjönk som en sten. Nästa gång de träffades frågade mamman: "Och vad tyckte ni om det som låg inuti skon?" Gustav och Greta stirrade på varandra. Jo, där hade mamman virat in 50 guldtior i några hundralappar. Åttahundra kronor minst, men egentligen mycket mer, eftersom varje guldtia var skinande ny och blank och redan hade stigit i samlarvärde! Inte underligt att skon hade sjunkit som en sten! © Filippa Den råa styrkan Per-Olov hette han. Farsan var smed. Morsan gick och städade. Han var stark, större och starkare än de flesta. Han skulle alltid tävla. Han tävlade med alla. Han kärrade 250 kilo på skottkärran uppför backen från ångbåtsbryggan när de andra måste ge sej vid 150 kilo. Han ville knäcka alla andra. Och sej själv. Man kärrar inte 250 kilo uppför en backe utan att skada sej själv. På ett eller annat sätt. Det tar tid innan straffet kommer, när diskarna är slut, när knäna har gjort sitt, när händerna inte längre orkar hålla i en kopp utan att darra. Glad var han också. Ung och glad. Livet låg framför. Han hade råd att bjuda på dej själv och sin styrka. Jävlar, så mycket kraft det fanns i den mannen! En dag kom Eva ut med en femlitershink med kokande vatten. Hon hade gjort ren vispar och masarinformar och nu skulle vattnet med skit och diskmedel ut. Han stod i dörren och ställde sej framför: Vad i helvete ska du göra! Ska du hälla ut det här på marken? Tänk på alla maskar, alla djur! Du dödar dom ju! Det var Per-Olov det. Han är död sen länge. Om det var ryggen eller till slut spriten som skulle döva värken som fällde henom, vet jag inte. Men det finns en svag vind av ett minne som ger mej respekt. Inte för att han kärrade 250 kilo från ångbåtsbryggan, utan för att han blev så upprörd över att någon skulle skålla maskar och andra djur! © Filippa Vart tog höet vägen? Vart har alla höhässjor, hövolmar, hölass och höskullar tagit vägen? Jag minns hur roligt man kunde ha i hövolmar, hölass och höskullar. Hoppa i hö! Åka hölass, det var grejer det. Halva Sveriges befolkning blev tillkomna i höet på sin tid, tänk på det. Men höet och dess frasande doft, det var ändå något. Ingen hade ens hört talas om allergi och hösnuva. Det var bara att kasta sej ner och se hur det dammade! Mot en liten ljusglugg i höladan. Vad man kan ha för kul i de där vita plastrullarna som ligger och skräpar överallt, det fattar jag inte. Jag tycker att de åtminstone borde byta färg på plasten. Vad är det för fel på grönt? © Filippa Välfärd är värme När jag var liten bodde jag i ett stort, kallt hus där man eldade i kaminer och vedspis. På morgonen hade all eld slocknat i eldstäderna och golven var iskalla. Det gällde att ligga långt ner under täcket för att behålla värmen. Mamma hade en stor blå morgonrock som hon svepte om sig och så började hon att tända eld först i köksspisen, sen i kaminen. Den skulle värma tre rum. Det var sköna, välkända, trygga ljud. Först ruskade hon aska ner i asklådan. Sen öppnade hon spisluckan och lade in papper, stickor och ved. Det tog ett tag innan elden tagit sig. Då sprakade det förhoppningsfullt. Därefter tände mamma i kaminen. Hela tiden låg jag med bara nästippen ovanför täcket. Askan skulle tömmas. Ved skulle läggas in. Det tog lång tid innan det blev någon värme i rummen. När det var dags för mig att gå upp för att gå till skolan var fortfarande golven grymt kalla. Jag trippade som en balettdansös. I köket var det nu ganska varmt. Där fick jag en kopp choklad och en hård ostsmörgås och medan jag satt och knaprade hörde jag hur elden dånade inne i spisen. Vanlig rumstemperatur var 18°, 16° var fullt acceptabelt, på natten kunde temperaturen gå ned under 10°. Kölden motade man med yllekläder, koftor, tröjor, hemstickade strumpor, sockor. Det var aldrig tal om att gå kortärmad eller barfota på vintern i det huset. Golven var kalla dygnet runt. Det fanns köldvrår där man inte ville sitta och huttra. Köket var den varmaste platsen. Tvättrummet var frostigt kyligt och där skulle man varje morgon blaska kallt vatten runt näsan. Men mamma hade alltid en skvätt varmvatten från reservoaren i spisen att spä med till mig. I farstun var det rimfrost på väggarna och jag kunde rita gubbar med naglarna i det vita. Är det underligt att när jag hör ordet välfärd, jag först av allt tänker: Centralvärme! © Filippa Varannan damernas Om det hade varit så väl, ändå, att varannan hade varit damernas! Men det var bara pojkar som bjöd upp, och därmed basta! Först stod alla pojkar på ena sidan salen och flickorna på den andra. När orkestern spelade upp började pojkarna gå över golvet och man fick hjärtat i halsgropen. Det spelade egentligen ingen roll vilken finnig yngling som nickade och sa Fja lov? Bara man inte blev över. Över! Stod kvar som ett fån medan alla par dansade ut till Hep Cats eller Olle Sundh. Blev man över tillsammans med tjocka Gun och Berit och någon misslyckad individ till, fick man ta en sväng ut så där bara för att man inte skulle stå och skylta hela dansen med att man blivit Över. Damtoaletten var ett bra ställe, men man kunde ju inte springa och kissa och bättra på läppstiftet hela tiden. Pojkarna hade mörka kostymer, skjorta och slips. Håret låg slätkammat, antagligen fixat med Brylcrème. Flickorna hade jumper och kjol, helveckat var populärt och ett tag var det ljusblå eller rosa angorajumper som gällde. När dansen var slut hade alla pojkar luddat ner sina mörka kostymer med skärt och ljusblått ludd från alla angorajumprar. En enda dans var Damernas. Den inföll mot slutet av danskvällen och den var avsedd för att alla uppvaktade flickor skulle välja vem av kavaljererna som föll mest på läppen. Att inbilla sig att det fanns någon demokratisk rättighet för flickor att själva göra sitt val, var uteslutet. Någon enstaka dum panelhöna trodde att Damernas var deras chans att haffa den bäste dansören. Ha! När Damernas utropades och det inte hade blivit så mycket dansat, var det dags att gå hem. Till Sista dansen stannade bara de verkligt uppvaktade flickorna och de verkligt framgångsrika pojkarna. Resten gick hem. © Filippa Veckotidningar Vi hade Allers; den kom på tisdagar. Först gällde Nalle och Lisa, sen blev det Mandrake, uttalat precis som det står. Han med frack och slängkappa, Lothar i leopardskynke och röd fez. Alla noveller, det var grejer det! När man kom till slutraderna och hon föll i hans armar och de förenades i en lång skälvande kyss. "Försvunnen i New York", en följetong som jag läste i 18 nummer. Sen fick jag aldrig veta hur det gick. Upplösningen där hon skulle se in i hans gäckande ögon (alla ögon var gäckande på den tiden) och hon skulle falla i hans armar missade jag. Hon är fortfarande försvunnen i New York för mig! Min mormor sparade alla gamla veckotidningar uppe på sin vind. Det var underbart att rota där och hitta buntar av oläst material. Fru Nyman, som var hushållerska hos morfar, när mormor hade dött, gjorde visst inget annat än läste veckotidningar (den underbara människan - i mina ögon!). Där fanns massor att försjunka i medan mamma satt på morfars sängkant och småpratade. Jag har inte sparat en enda veckotidning. Allt har åkt ut till pappersinsamlingen. Ibland kan jag riktigt vrida mig av saknad efter en gammal Allers eller en Hemmets Veckotidning. De här nya glansiga volymerna med prinsesskvaller och kändisreportage är nog inte riktigt min stil. Tacka vet jag en riktigt snyftig gammeldags novell där hon efter alla förvecklingar faller i hans armar i en lång skälvande kyss... © Filippa En idyllisk stad... Stockholm var en idyllisk stad. Det fanns inget farligt. Jag bodde i Hammarbyhöjden och vi lekte till långt fram på kvällarna på den gamla kolerakyrkogården. Det "farligaste" som fanns var fyllegubbar. Dom höll till nere under Skanstullsbron, men dit gick vi inte. Vi gick genom stan, gick till bion, gick hem. Sparade på respengar, så räckte det till en biobiljett till. Vi gick från Hammarbyhöjden till Kungsgatan, efter bion gick vi på Ogo och drack choklad med vispgrädde. Sen hem igen med trötta fötter. Men det fanns inget farligt. Stan var folktom. Allt var så enkelt, så barnsligt och så lantligt. Fyrtionians buss hade slutstation på Brunkebergstorg, en fin plats med vackra hus. Malmskillnadsgatan var bara ett vanligt gatunamn. Sergels torg fanns inte. Det fanns gamla ruckel och gatstumpar och spännande affärer. Hamngatsbacken var en brant backe. Klarakvarteren var kvarter och inte parkeringshus, biltunnlar och nollplatser. Jag gick i flicklärverk. I vestibulen utanför aulan fanns en reilef som täckte hela väggen. Där stod berömda svenska kvinnor på parad i sandsten. Sankta Birgitta sträckte ut sina fromma händer, Ellen Key, Selma Lagerlöf, Kristina Nilsson, Jenny Lind och flera tittade på oss med sina kloka oseende ögon. Ingen skulle drömma om att peta på reliefen! Ingen skulle våga nudda den! När jag åratal efteråt gjorde ett besök hade reliefen försetts med pansarglas för att skydda de utsträckta händerna, de ömtåliga näsorna och dräkternas vackra veck. Stockholm var en idyllisk stad... © Filippa Ett gammalt foto Min mamma bar med sig en lådkamera på promenaderna. Hon var road av bilder och knäppte inte bara urskiljningslöst utan arrangerade bilderna. Det var dyrt att fotografera och man slösade inte med film på den tiden. En vårdag hade hon och jag varit ute och plockat blåsippor. På hemvägen mötte vi Gunnar och Calle och mamma fick en idé. Hon ställde upp oss tripp, trapp, trull och där står vi och tittar på henne och kameran. Vi är svartvita och allvarligt medvetna om att nu ska det fotograferas. Jag har en bukett vårblommor i ena näven. Angoramössa på huvudet så att jag ser ut som en champinjon. Pojkarna har kortbyxor och liksom jag bär de förhatliga strumpor som kliade och som fästes med resårband i livstycket. Vi har präktiga kängor, pojkarna har keps. Solen lyser, det är eftermiddag - det ser vi på skuggorna. Den här bilden har hängt länge på min vägg som ett minne av en svunnen tid. Jag var fem år, pojkarna tre år äldre. Nu skulle vi efter decennier ta om bilden på exakt samma ställe i byn. Vi tre, tripp, trapp, trull. Det hade gått ett liv mellan bild ett och bild två. Den första gången tittade vi in i mammas lådkamera och på henne. Den här gången tittade vi på vår barndomsvän som är fotograf och såg in i hans kamera. Men vad såg jag där bakom kameran? Jo, jag såg en pojke som hade blå cykel, som talade söderdialekt, som tuggade Wild Cherries och senare rökte Lucky Strike. Jag såg pojken som alltid hade kameran med, som berättade historier från Södra Latin, som var med i gänget, som skrattade på ett alldeles särskilt sätt och som kunde få oss andra att vrida oss av skratt. Det hade gått ett liv mellan bild ett och bild två. Nu stod vi där igen, men det var inte tripp, trapp, trull längre för Calle blev längre till växten än Gunnar. Men de hade kepsarna på! © Filippa Historia runt knuten Vi var tre generationer vid släktlunchen. Pratet och skratten flödade ymnigt och vi roade oss med varandra medan vi åt. Samtalet kom osökt in på de historiska skeenden som inträffat alldeles utanför stugknuten några hundra år bort i historien. Här låg en krog, kanske just på den plats vår husgrund står i dag. Krogen, som var den sista anhalten innan färden över Ålands hav, brändes 1719 när ryssen under tsar Peters regering härjade som värst längs Östersjökusten. När vi berättade om det som hänt just på vår backe och visade de gamla sexton- och sjuttonhundratalsmynt vi fortfarande hittar, när vi tar ett spadtag i jorden, smög sig historien in som en extra gäst vid bordet. Vi berättade vad vi visste om främlingskyrkogården på Kasholmen där fortfarande en gravsten står kvar. Numera är det inte lätt att tyda texten: "Här vilar en älskad moders ben". Vi berättade om rödsoten som skördade fler offer än kriget. Pojkarna dog i tusentals innan de ens hade kommit över havet och deltagit i något slag. De begravdes på Västerbacken. Vi lät några nötta kopparmynt gå runt och alla undrade vad man kunde ha köpt för slantarna - ett stop öl, tuggtobak, ett kvarter brännvin, tjärade rep, salt, en rimmad fårbog, talgljus, några ägg eller segelduk. Den yngsta sa: Stackars dom! Som tappade dom här slantarna! © Filippa Barndomsvänner Jag har flera barndomsvänner kvar. Ibland har vi inte träffats eller haft kontakt på många år, men de finns alltid där för mig. Ett telefonsamtal, ett brev, ett mail, ett julkort. Något möte som sker ibland med års mellanrum. Vännen sedan sex-sjuårsåldern, Annica, bor långt borta. Vi ringer varandra, vi skickar gratulationskort och vi träffas då och då. När vi ses blir vi fnissiga elvaåringar och frossar i "Minns du?", "Kommer du ihåg?". Sen traskar vi runt i minnenas spår och pratar om förr och nu. Där vi sprang som ystra kalvar går vi nu långsamt och ibland med möda. Vi ser på gamla bilder och vi pratar om föräldrarna, alla döda nu. Vi minns varandras föräldrar och vi minns varandra från barndom och ungdom. Vi återupplivar vårt hemliga språk och vi bekräftar varandras minnen. Barndomsvännerna blir viktigare ju äldre man blir. Se till att du ringer, skriver julkort, mailar, skriver ett brev då och då. Gammal vänskap är som kärlek. Den rostar aldrig... © Filippa En pojkes öde Det har dröjt länge innan jag kunnat skriva ner den här historien, men jag tycker att den är viktig att bevara som ett dokument. Min gamla pappa kom in på sjukhuset vid fyllda 83 år. I sängen bredvid låg en något äldre man. De började prata och pappa berättade om byn där han bodde. Där skulle jag också ha bott, sa mannen. Jag kom från barnhemmet och blev fosterbarn hos ett barnlöst par. Men när jag hade bott där ett tag, så fick de tag i en annan pojke, som var yngre och sötare än jag. Så mej lämnade dom tillbaks... Och när han sagt det, måste han vända sig bort för att dölja att han grät. © Filippa Ett stycke historia Dimman låg tung och vit över Ålands hav den 11 juli 1719. Från utkiken på Söderarm kunde man i klart väder skymta Åland i fjärran, men den här morgonen kunde man bara se några meter framför sig. Det hade inte regnat på flera veckor och brandrisken var mycket stor. Den ensamme spanaren på Söderarm väntade sig en lugn, skön sommardag. Han anade inte att den ryska mordbrännarflottan redan var på väg över det stilla havet. Galärflottans 132 båtar roddes med tre knops fart och kom allt närmare den svenska kusten. Årorna lyftes och sänktes taktfast mot den spegelblanka vattenytan, skummet forsade. Båtarna måste hålla samma fart och det gällde att inte komma vilse i den tunga dimman. Någon hjälp av seglen kunde man inte få denna vindstilla morgon. När man hade rott nära tretton timmar var det förmiddag, dimman lättade plötsligt och man kunde se de första kobbarna och öarna i den svenska skärgården. Plötsligt hördes ett skott som ekade ut över Ålands hav. Det var utkiken på Söderarm som hade upptäckt de ryska båtarna. Det var signalen till närmaste postering att tända vårdkasen. Snabbt spred sig ryktet och vårdkasarna tändes längs kusten. När skärgårdsborna upptäckte vad som höll på att ske, spred sig förtvivlan, skräck och panik. Det fanns inte ett enda svenskt skepp till deras försvar! Den ryska flottan ankrade efter nitton timmars rodd i bukten mellan Kapellskär och Koholmen. © Filippa Tant Gröns stad Roslagens huvudstad Norrtälje är ett riksintresse. Det har Riksantikvarieämbetet slagit fast 1987. Norrtälje är en liten idyll där man tror att tant Grön när som helst ska sticka ut huvudet genom ett fönster och farbror Blå komma spatserande över Lilla Torget. Det som gör Norrtälje till värdefull riksmiljö, vilket betyder att man inte får riva och bygga hur som helst i staden, är det oregelbundna planmönstret av närmast medeltida karaktär som tillkom när Norrtälje grundades 1622. Stadskärnan med den brusande ån som klyver staden är till större delen en trästad med lustiga och vackra gamla hus. Träkåkarna, Rådhuset, Roslagsmuseet, där gevärsfaktoriet en gång låg, det gamla kronhäktet, före detta brandstationen och stadshotellet, de oregelbundna torgen, långgatorna på ömse sidor om ån och de många korta tvärgränderna - allt detta fick Riksantikvarieämbetet att klassa Norrtälje stad som riksintresse. Det känns tryggt att tänka på det när jag går på gatorna där och drar min lilla shoppingvagn. Här får ingen riva och bygga höghus eller slå upp betongbunkrar mitt i staden. Den här idyllen ska bestå. Tanterna Brun, Grön och Gredelin får bo kvar i sina hus och titta ut bakom vita spetsgardiner och pelargoner... © Filippa Somriga somrar Somliga somrar är mer somriga än andra. De somrigaste somrarna inföll när jag var ett barn och i tonåren. Då var alla somrar fantastiskt somriga. Solen lyste oavbrutet, vattnet var varmt, om det alls regnade var det nog bara på natten i samband med häftiga åskväder. Jag kan i alla fall inte minnas annat än vackert väder, varmt gassande solsken, läskedrycker som hette Pomril, Zingo och Loranga, fyrkantiga pistageglassar och yllebaddräkter. Ja, det är sant. Jag hade en baddräkt av ylle några somrar. Dessutom hade jag en vit badmössa med hakband. Det var oerhört viktigt att inte bli blöt i håret på den tiden. Man blev blöt i håret i alla fall, trots badmössan, men inte så plaskblöt. Annica och jag badade hela dagarna. Vi blev blåhuttriga, men det gjorde ingenting. Vi stod på bryggan i frossa med blå läppar och torkade oss och sen hoppade vi i strax igen. Vi lekte Esther Williams. Hon var populär på den tiden och gjorde stor succé med sin simning i film efter film. Där stod vi, magra och blåfrusna med tårna knipna om bryggkanten, för att dyka som Esther Williams. Och i vattnet var vi hon, den beundrade. Vi gjorde baklängesvolter i vattnet, konstsimmade och fick kallsupar. Men Esther Williams var vi! Sen jag var Esther Williams har inte somrarna varit så somriga. Det kan jag faktiskt inte minnas! © Filippa Änkans akvilejor Det låg ett båtsmanstorp på vår tomt för länge sedan. Änkan efter båtsman Holmberg fick bo kvar till sin död. Sen revs huset. Det finns med på gamla fotografier från strax efter sekelskiftet, men nu finns inte någonting som visar att där låg ett hus. Backen på byvägen intill kallas fortfarande Holmbergsbacken, åtminstone av äldre bybor. Varje sommar blommar fortfarande änkans akvilejor i blått och rosa och har blivit vår husblomma. Akvileja sprider sig självt, den är inte bortskämd med vård och vatten, den behöver inte en fin rabatt och gödslad jord. Den växer där den hamnar och trivs med det. På sensommaren samlar jag frön och skickar till vänner i kuvert. Jag sprider änkan Holmbergs akvilejor. De växer i Korsberga i Småland, i Vålberg i Värmland, i Täby och Vällingby och de har hittat till Skåne, till Öland och till och med gått på export till Tyskland. Det är så bekvämt med akvilejor. Man tar en näve frön och ströar ut där man vill ha dem. Görel öppnade sitt kuvert utomhus och vinden tog alla frön och blåste iväg med dem. Det gjorde ingenting. De hittade i alla fall sina platser och ståtar nu i blått och rosa på tomten i Täby. Så länge akvilejorna lever hos oss, lever namnet Holmberg och Holmbergs änka. © Filippa   © Barbro Lindell