Det är inte de skrivna orden som blir de starkaste. De står där i trycksvärta, de suddas inte ut, de går att läsa om och om igen. Ändå är det inte de orden som envist lever kvar i minnet. Det är de talade orden. Ord som gick ut i luftrummet och upplöstes, som sjönk som sten mellan oss, som lyfte som färgglada ballonger eller som slöt omkring som en varm kappa. Ekot av dem går genom decennierna.Underligt. Det du säger i dag till en fyraåring finns kanske kvar om åttio år i hans minne. Ingenting är skrivet, ingenting är dokumenterat, men orden lever ändå. De flesta talade ord lever genom decennierna för att de var så elaka, så infamt sårande, så utstuderat vidrigt småsinta. De orden har störst chans att bli näranog odödliga. De borrade sin tagg in i ett hjärta och den taggen sitter. Vid en häftig rörelse, vid ett doftstråk, vid en särskild morgonbelysning kan den sticka till.
De elaka orden har sällskap av de glittrande, uppskattande orden, de varma kärleksfulla, förtroliga, viskade. Men minnets eko är tyvärr lika nyckfullt som en roulette, det kan lika gärna bli rött eller svart. Ingetdera är mer frekvent. Jo, kanske att svart vinner lite oftare.
*** Nästan ingen minns honom längre, jag tror inte han läses särskilt ofta numera. Ändå kan de flesta av oss om inte texten så innehållet i en av hans dikter. "Vi spelte kula i trädgårn en dag, en liten folkskolegrabb och jag. Jag hade väl hundra, han hade fem, vi spelte och han förlorade dem." Detta skrevs av Sten Selander (1891-1957), skald, botaniker, akademiledamot, en lärd herre som på fotografi ser stram, allvarlig, mager ut. Lärd också, ja. Han bar minnet av den snorande, besvikne folkskolegrabben med sig genom livet. Till slut måste han konstatera i diktens slutrader ungefär att "det går inte att lämna kulor tillbaka till pojkar som blivit män". En del saker går inte att rätta till. Det är för sent.
Vad ska man då göra med alla dessa förlorade numera värdelösa "stenkulor" som man inte kan få tillbaka och som inte är till glädje för en endaste människa, knappt för någon liten parvel längre sen dankarna och de praktfulla glaskulorna tog över marknaden. Glömma dem? Omöjligt. Förlåta sig själv och andra? Bättre idé, men inte helt genomförbar. Inte låtsas om dem? Kanske, en del försöker men vi vet inte vilken inverkan det har på magsaften. Leva med dem? Ja, det är det enda.
Leva med dem, både de mottagna och de sagda orden. Försöka att inte upprepa något liknande kanske. Tänka först, tala sen. Knepen är många. Jag har inga lösningar. Man tar en dag i taget. Trösten är att ord som en gång för längesen var så roliga att man skrattade våldsamt åt dem fortfarande är lika roliga så att man skrattar vid minnet.
© Filippa
Nästa: Träd och äpplen
Tillbaka till Nattboken
Filippas lilla hus
Filippas kolumn