Furusund, en ö i Stockholms norra skärgård, var på 1900-talets början societetens populära sommarviste. Efter några timmars bekväm resa med ångbåt från kaj i Stockholm landade man vid Furusunds ångbåtsbrygga. Under resan genom skärgården kunde man äta i matsalen ombord eller vila i någon av salongerna. Alla den tidens kändisar besökte Furusund, konstnärer, skådespelare, operasångare, författare, politiker. De bodde på någon av öns många pensionat eller hotell eller hyrde egna hus på ön.
Mannen som upptäckte Furusunds möjligheter som sommarparadis och ordnade denna tillflykt för gräddan hette Christian Hammer. Han köpte hela ön genom en bulvan för 70 200 kronor, och började bygga villor i italiensk stil som han sedan hyrde ut. Han döpte villorna till Albano, Bellini, Solferino, Toledo, Isola Bella, Christiansborg (där han bodde själv), Venetia m m. En del finns välbevarade kvar än i dag och flera är känsligt renoverade så att de behållit sin sekelskiftesstil.
*** Det är Furusunds forne ägare Christian Hammer som inspirerat Strindberg till de kända replikerna i dramat Ett drömspel:
- Livet är ont! Det är synd om människorna!
- Se på den här som kommer då! Det är den mest avundade av dödliga i denna orten. Han äger dessa hundra italienska villor; han äger alla dessa fjärdar, vikar, stränder, skogar, med fiskarna i vattnet, fåglarna i luften, och villebrådet i skogen. Dessa tusen människor äro hans hyresgäster, och solen går upp över hans hav och ner över hans länder...
- Nåväl, klagar han också?
- Ja, och med skäl, ty han kan icke se!
- Han är blind!...
- Den mest avundade av alla!Christian Hammer figurerar också i sagan Den rike mannen, han som inte utan Blåvinges hjälp kunde hitta vatten på ön.
*** Som de flesta andra konstnärer och författare väljer också Strindberg Furusund som sommarnöje under ett antal somrar. På Kymmendö var han inte längre välkommen efter att boken Hemsöborna publicerats. Han skriver även om Furusund i verket Fagervik och Skamsund. Det är Furusund han kallar Fagervik. Samhället på ön Yxlan mitt emot, som heter Köpmanholm kallar han för Skamsund efter en liten by på ön som heter Skarmsund.
Om Fagervik (Furusund) skriver August Strindberg: "Fagervik heter ön och fager är den."
"Ljusa, låga alstränder med vassvikar, små vita, blåa, rosenröda sockerståndsvillor med fruktträd och blomsterrabatter, bryggor och badhus, båtar med segel och vimplar; hundraåriga ekar resa sina gröna kupoler över blomstermattor, en liten åkerlapp med vajande råg, en bergsbacke med björkar, en slingrande väg under hasselbuskar. Mitt i byn reser sig värdshuset med kastellet, musikpaviljongen med lyran på taket, den rosenröda kägelbanan, den lätta sommarteatern. Här ser allt ut att vara ordnat till den tre månader långa fest som heter sommaren."Om Skamsund (Köpmanholm) skriver han: "Det ligger något särskilt småaktigt styggt över det landet, utan att det förmår lyfta sig till det rysliga."
"Tråkigt, utpinat, utätet, vardagligt, sträcker sig Skamsund utmed inseglingen." Och så ger han sin slutkläm: "Över utkiksberget ligger ett garnityr med röda svinstior, och när utfodringen sker, skriker det som om berget låg i barnsnöd."*** Första gången August Strindberg kommer till Furusund är midsommaraftonen 1899. Det är Waxholmsbolagets S/S Norrtelje som trafikerar den delen av skärgården. Strindberg lockades till Furusund av sin syster och svåger Anna och Hugo von Philp som upptäckt den behagliga miljön. Han bodde den första sommaren i ett uthyrningsrum hos skomakaren på ön. Författaren skrev då skådespelet Erik XIV och Albert Ranft, som bodde på Blidö kom på besök och inköpte uppföranderätten för Svenska Teatern.
Bland umgänget kring Strindberg fanns Kata Dahlström (hon diskuterade religion en hel sommar med Strindberg), Gustaf af Geijerstam, Anders Zorn, Albert Engström och flygarbaronen Carl Cederström.
*** Christian Hammer hade låtit bygga en ny kägelbana och att slå käglor roade Strindberg som bildade Kägelklubben. Klubben skulle fotograferas och Kata föreslog att herrarna skulle låta sig fotograferas i skjortärmarna, eftersom man inte spelade med kavajerna på. Strindberg vägrade blankt. "Vad tänker ni på fru Kata, skulle jag fotografera mig i skjortärmarna? Nej, det går jag aldrig med på."
*** Att umgås med Strindberg kunde vara riskabelt. Det fick Kata Dahlström erfara. Hon och hennes familj figurerar i de infama skildringarna Götiska rummen och Svarta fanor. Anna och Hugo von Philp, Strindbergs syster och svåger råkade dock värst ut.
Sommaren 1900 bodde Strindberg och familjen von Philps på Furusund i varsin av Hammers italienska villor. De råkade i häftig dispyt och Strindberg lämnade hämndlystet hastigt Furusund. Hämnden kom i form av skådespelet Dödsdansen (1901). Miljön i pjäsen är huset Isola Bella som herrskapet von Philps hyrde på Furusund. Där låter Strindberg äktenskapshelvetet utspela sig. Sårad och vred kastar Hugo von Philp Dödsdansen i elden när den kommer i tryck hösten 1901.
Till Furusundstexterna hör också Ett drömspel där Skamsund försetts med den zanderska gymnastikens alla maskiner i mardrömsupplaga men där Fagervik har fest varje dag med flaggor bland italienska villor och paviljonger. Sagan Blåvinge finner Guldpudran utspelas vid Hammers Duvkällan på Furusund, en mytisk plats där man firade trefaldighetsnatten och där Strindberg i närheten byggde ett skjul för att göra guld.
*** I juni 1904 reser Strindberg för tredje gången till Furusund. Han hade hyrt Isola Bella ute på Karantänsholmen, där Dalströms bott och han hade med sig Anne-Marie, dottern med Harriet Bosse. Äktenskapet var i gungning med oavbrutna skilsmässor, försoningar och krascher. Där går Strindberg på Furusund, där återvinner han "renhet, frihet och frid", där sitter han och skriver bevekande brev till Harriet som är i Paris, där går han som en osalig ande i rummen och längtar. Han låter tapetsera stora salen, (narcisstapeterna som är bakgrund till fotografierna av Strindberg och Harriet Bosse), han sätter upp nya gardiner med "blommor och foglar så luftigt i väfnaden som en dröm."
Harriet kommer slutligen och paret ska uppleva "den lugnaste perioden i vårt äktenskap" som Harriet skriver. Strindberg är i extas, sällskapslivet börjar med kägelspel och supéer, Strindberg försonas (åtminstone på ytan) med sin svåger. Men Strindberg blev svartsjuk och galen när hans unga hustru kastar ögon på en ung släkting (som Strindberg uppfattar det). Han flyr hals över huvud från Furusund och skriver: "Lemnade Furusund utan afsked från Harriet."
*** En ensam, sorgsen sommar ska August Strindberg vistas på Furusund. Sommaren 1905 hyr han villan på Täckholmen, som påminde om Isola Bella med sin träbro och sin avskildhet. Äktenskapet med Harriet är sprucket, men de brevväxlar och träffas. Strindberg hoppas att Harriet ska bevekas och att de ska kunna upprepa den lyckliga tiden på Furusund sommaren innan. Men det blir en besvikelsens sommar för Strindberg. Han krattar gångarna, han hissar flaggan, han skriver till Harriet: "Jag sitter på vår bröllopsö!" Harriet låter sig inte övertalas. Hon kommer inte.
Strindberg promenerar till den forna bostaden Isola Bella. "Der fanns ingen, och intet! Inte ens Lillan! Slut!" Den första augusti 1905 lämnar August Strindberg Furusund för att aldrig mer återvända.
© Filippa
Källor:
Ester Grönblad: Furusund, ett skärgårdscentrum, Natur & Kultur 1970
Nilsson, Palme: Blommande öar, Liber förlag 1980Nästa: Lille Fridolf lever än
Tillbaka till Nattboken
Filippas lilla hus
Filippas kolumn