Kasta sten i glashus Det ska man inte göra. Men ibland tror jag att det är just den som sitter i glashus som skulle kunna kasta mest pricksäkert. Verkligen veta hur det är. Eller borde vara. Och berätta det. Man ska nog inte kasta sten i glashus för man kan få en massa splitter på sig och skada sig. Det är ett starkt skäl. För övrigt har jag svårt att föreställa mig det där glashuset. Ett växthus kanske med långa rader av blommande växter. Ett sånt där skönt växthus där man kommer in och ögonen måste vänja sig vid färgprakten av alla pelagoner och petunior, flitiga lisor och tagetes. Där man på något sätt alltid väljer fel. Antingen för få växter eller fel färg eller fel sort. Jag gör det. När jag kommer hem till balkonglådorna stämmer det aldrig! Glasberget är också svårt att föreställa sig. Det var där det sas att flickor skulle hamna om de inte blev gifta. Kul idé. Sitta på ett glasberg. Det var förr i världen det, numera behöver ingen flicka gifta sig vare sig före eller efter barnen. Kanske de kan hamna på glasberget ändå, men jag tror det är ganska avfolkat vid det här laget. Debut Varje gång blir jag lika förvånad när jag ser hur tidigt de skrev den första boken. Så där tjugotvå, tjugotre eller något. Jag kan inte minnas att jag visste n-å-g-o-n-t-i-n-g då eller rättare sagt, jag visst allt om massor och var tvärsäker. Jag var så in i bomben tvärsäker och det var tur att jag var det. För sen togs det en bit tvärsäkerhet av mig varje år och det fanns mycket att ta av. Annars hade det väl tagit slut för tio år sen och man hade varit en våt fläck vid det här laget. Riktiga saker visste jag inte. Hur det verkligen är. Det var mest vad jag trodde, drömde, inbillade mig och hade läst i böcker. Inte så dumt att starta med förstås, men när jag tänker på hur mycket jag har lärt mig senare och hur mycket som jag fått rätta till av missuppfattningar så förstår jag inte hur de bara vågar skriva en hel bok så tidigt. Det är modigt. Duktigt. Jag vet fortfarande inte hur det verkligen är. Undrar om jag någonsin får reda på det. Reklamtrumman Reklamslogan för bantningsmedel på affisch i tunnelbanan: "Självförtroendet växte i takt med att jag krympte". Hm. Jag skrev upp det i anteckningsboken för jag tyckte det stämmer bra på en del pösmunkar. Tomma tunnor skramlar mest, säger det gamla ordspråket. Det bevisas dagligen. Självförtroendet växer i takt med att en del krymper. Som människor.   Snabbspola bakåt Snabbspola framåt Kommentar direkt Nyskrivet Filippas hus