Befria de fångna orden! Milda ord stillar vrede, är ett gammalt ordspråk. Milda ord är det sällan jag läser och hör. Det är inte så att jag hör en massa tjat och bråk, inte alls. Men TV och radio proppar till mina öron med flåsiga röster som tycker så mycket, frågar och svarar på samma gång. De ska prata ingående och allvarligt om allting och jag blir trött i öronen. Mina öron är känsliga för ord. Jag läser en del som inte är av det lugnande slaget. Man behöver bara slå upp en tidning, så är orden där och överfaller en. Fyller upp ens sinne med sin ångest och sina frågor, sina förbannelser och sina hotelser. Mina ögon är känsliga för ord. Öronmedicinen är Mozart, det har jag slagit fast. För min del. För mina öron. Ögonen kan man sluta. Men om man vill ha milda ord som gör att ögonen mår bra, då får man gå till bokhyllan. Där står de milda orden. De är inte i nuläget ute och flyger och gör så mycken nytta. De håller sig inom pärmar. Så ledsamt att inte orden fladdrar omkring som vackra fjärilar eller som gråluddiga nattflyn och gör nytta! Varför står de där instängda mellan pärmar och slår ner ögonen? Skäms de? Det är som om det pågår ett ordkrig. Vilka hemska ord som numera breder ut sig på löpsedlar. Vilka anstötliga ord som klättrar upp i rubriker! Och vilka fula ord man kan hitta i ingresser och brödtext! De svider i ögonen. De riktigt borrar sig in. Jag önskar så att de milda orden lösgör sig från sina pärmar och flyger ut ur böckerna och gjuter in vardagen i sin milda värme. De skulle inte behöva vara så märkvärdiga eller ha guldkant, de skulle kunna vara helt vanliga ord som förlåt, tack, hemma, mamma, pappa, tillsammans, hjälpas åt, ta hänsyn, vara snäll, uppmuntra, stödja, hålla handen, klappa kinden. Orden borde göra revolution! De fula, elaka orden skulle stängas in någonstans. Men nu är det de snälla, milda orden som är instängda. Undrar om de någonsin blir befriade. Färgpennor Jag kan inte motstå färgpennor. Nyligen köpte jag en fin bunt med tjugo pennor i vackra färger och jag sitter och tittar på dem då och då. Jag älskar de där fodralen där pennorna ligger sorterade och jag tar fram en penna ibland för att skriva eller rita. Jag kan inte rita, men jag ritar ändå. Jag ritar för att roa mig, för att leka med färger och linjer och jag är lycklig när jag lägger färger bredvid varandra så att det blir en vacker effekt. Det är mitt hemliga liv. Vaxkritorna jag hade som barn kan jag fortfarande minnas doften av. Jag fick ett vackert skrin att ha dem i, när de hade blivit till småstumpar och inte längre kunde läggas tillbaka i den ursprungliga asken. Jag rotade där bland kritstumparna för att hitta just den blå som jag tyckte om. En ljusblå. En gång upptäckte jag att den ljusgröna var väldigt vacker intill. Det var en hisnande upptäckt. Jag hade inte sett något så vackert förr.     Snabbspola bakåt Snabbspola framåt Kommentar direkt Nyskrivet Filippas hus