Sorgeliga saker hända Har visorna dött? Jag tror nästan det. Åtminstone för de en tynande tillvaro. Det var längesen jag hörde annat än nyskrivna låtar, gärna engelska, och svensktoppschlagers och liknande. Men den gamla visan har visst dött eller skendött. Häromdagen återupplivade jag mitt minne genom att skaffa Gröna visboken, min ungdoms klassiker. Jag älskade verkligen den boken och den blev sönderälskad och föll isär och försvann i en flyttning. Nu hittade jag den igen, fast inte samma upplaga och inte samma band, bara samma visor och Helga Henschens lustigt frodiga teckningar. Det ser ut att vara exakt samma gröna visbok som från min ungdoms dagar även om formatet är annorlunda. Finns det tillägg blir jag glad, har man tagit bort någon favorit blir jag ledsen. Jag har inte hunnit fingranska ännu. Det finns en sådan härlig ordskatt bland våra visor, hoppas den inte för alltid är förskingrad genom att inte någon längre kan visorna, varken text eller melodi. "En visa vill jag sjunga, den handlar om min lilla vän. Hon är från mig bortfaren men kommer snart igen." Det är Smålandsvisan, tänk att jag kom ihåg den fast det är så längesen jag sjöng eller lyssnade. Nu ska jag vandra med Beatrice-Aurore, jag ska trampa symaskin på havets botten med Josefin-fin-fin, rida över Pampas, bygga ett skepp uti Norden, jag ska lyssna på björkarna som susa, vara i djupa källarvalvet, längta till Italiens sköna land, minnas den ljuva tiden, älska havets våg och lämna några blommor. Förresten, har ni sett Amanda Lundbom? Eller en kvanting som stiger i salen in för att fröjda med fjällan sin? Sorgeliga saker hända. Visan kanske lever en tynande tillvaro ändå och vaknar till liv som en Törnrosa snart.   Snabbspola bakåt Snabbspola framåt Kommentar direkt Tillbaka till Nyskrivet Filippas hus