Svartvitt Det är intressant med de gamla svartvita filmerna. Många klassiker, sådana som aldrig kan kännas föråldrade finns bland dem. Gasljus är en sådan. Den håller fortfarande och trots att jag vet "hur det går" är jag ändå fascinerad. Ingrid Bergman fick en Oscar för sin roll som Paula, Charles Boyer borde ha fått en, eftersom han gör en alldeles utomordentligt skicklig studie av en hagalen psykopat som gör vad som helst för att nå sitt mål. Och så hemtrevlige, fulsnygge Joseph Cotten som räddande ängel och Angela Lansbury som snäsig husa. En bra filmkväll! Men slutscenen på vinden där Paula gör överdrivna utspel mot sin fängslade och hjälplöse bov till man känns aningen för överdriven. Ett klipp med saxen hade inte gjort filmen sämre, tvärtom! *** Någon gång på 70-talet gjordes de sista svartvita filmerna, sen blev allt färgfilm och jag känner inte till någon vanlig spelfilm förutom Schindlers list som gjorts i svartvitt sedan färgen tog över. Sista föreställningen, en fullkomligt genial film med stort uppbåd av skådespelare som sedan skulle bli stora namn, gjordes 1971, det är den viktigaste filmen jag kan erinra mig från perioden och sen har så gott som allt varit i färg vill jag minnas. Det känns nästan vemodigt att konstatera att den svartvita filmen är död och har varit död länge. Det svartvita stillfotot är som tur är inte dött, det lever fortfarande och som råd till alla glada knäppare vill jag ge: sätt in en rulle svartvit film ibland i kameran. Med tanke på framtiden. Färgerna bleknar. Dessutom har det svartvita fotot ett värde i sig, inte att förglömma. *** Det är enkelt att se allt i svartvitt i verkligheten. Många kan inte alls uppfatta nyanser. Allt är antingen svart eller vitt - inga gråtoner där inte. Om det finns någonting som inte är i svartvitt så är det verkligheten! Kanske det vore enklare att se bara två alternativ, men det är nästan aldrig fallet. Just nu ska man tycka antingen svart eller vitt om skönhetstävlingar bland andra mer allvarliga frågor. Jag tycker det är en ganska löjlig tillställning, oförarglig på något sätt. Jag kan inte bli upprörd nu lika litet som jag blev upprörd över misstävlingar då jag var i den ålder som misser ska vara. Jag hade aldrig ångest över det där. Det var självklart på något sätt att det fanns väldigt söta, snygga flickor och andra som inte var lika strålande vackra och aldrig skulle vinna någon skönhetstävling. Precis lika självklart som att det finns duktiga idrottare och duktiga yrkesmänniskor och alla är inte det. En del saker kan man inte tävla om, det är ingen idé att lägga sig i hårdträning om man inte har anlagen. *** Om en handfull söta flickor väljer att promenera fram och tillbaka och visa upp sig är det väl inget att bli våldsamt upprörd över. De är ganska fåniga egentligen. Jag tror inte att flickorna utan chans grämer sig särskilt mycket över det. Livet blir inte roligare eller mer framgångsrikt för en miss än en vanlig fröken. Alla misser sen årtionden tillbaka har blivit vanliga allteftersom. Det är bara en kort tid, ett glimrande ögonblick en miss verkligen är en miss! Och den korta stunden som blickfång kan man väl unna de små liven. Tids nog kommer vardagen, grå eller svartvit. Men så klart, jag blir också väldigt ilsken över att det finns skönhetstävlingar! Herregud, ska det vara nödvändigt och det är ovärdigt på något sätt! Sanningen är att jag tycker det är Både svart och vitt! Och det är väldigt frustrerande. Nu ska jag titta på tävlingen och inte vet jag vad jag ska tycka heller! Snacka om ambivalens! Kan man inte bli galen av att inte veta vad man tycker?   Snabbspola bakåt Snabbspola framåt Kommentar direkt Tillbaka till Nyskrivet Filippas hus