Det pinnar på Millenniet alltså, om man får använda ett sådant utslitet ord. Redan mitten av mars och våren är i antågande inom kort. Ljuset har kommit tillbaka, vintern känns passé och det är lite lättare att leva. *** Det har länge talats om internetleda, det är nästan så länge sedan den började sprida sig att det vänt igen. Dagböckerna upphör den ena efter den andra. Det kommer nya hela tiden, så det blir nog aldrig tomt på dagböcker på webben. Jag kallar inte det jag skriver för dagbok, det var längesedan skrivandet upphörde att vara en renodlad sådan. *** Det dagliga skrivandet, i vilken form det än tar sig, är viktigt för mig. Dels för att hålla språket levande och dels för att skärpa tanken, sortera intryck och kanske reda ut en del saker. Jag är beroende av det. Kan inte avhålla mig särskilt länge från att skriva och det här är ett enkelt sätt att meddela sig. Om så ingen läser eller bara några få, så känns det ändå meningsfullt. Jag vet inte i vad mån man anpassar språk och innehåll efter läsaren eller den tänkta läsaren. Kanske väldigt mycket. Jag gör alltid en redigering och försöker upptäcka avbrott i tankekedjorna, syftningsfel och allt sådant där. Ibland måste jag vänta lite innan jag skickar ut texten för den känns inte färdig och jag får inte någon bukt med den just då. Det brukar inte ta så lång tid förrän jag har kommit på hur jag ska skriva eller vad det är som känns fel. Möjligen kan spontaniteten bli lidande på det, men jag tar villigt den risken:) *** Jag försökte undvika att bli alltför privat, men det var inte lätt när det var en dagbok. Den måste vara personlig, för annars är den ingen dagbok. Ju. Det är många blindskär som man måste upptäcka innan det är för sent. Att jag slutade tillhöra de reguljära dagboksskrivarna berodde mest på det. Jag kunde inte väja för blindskären helt enkelt och det betydde att dagboken haltade eftersom jag inte ville eller kunde skriva om en del saker. Både om mig själv och om omgivningen, som oundvikligen blir inblandad om man skriver en regelrätt dagbok. Alltså hängde en massa trådar i luften. Det hände så litet också under den perioden då det kändes riktigt trögt. Jag trampade vatten, tyckte jag. Jag skriver varje dag nästan, men inte dagbok. Ja, vad är det då? Kanske det är en webblogg, fast det vet jag inte riktigt vad det är. Förmodligen skriver jag precis så som jag alltid gjort när jag skrivit dagbok, jag skriver om vad jag tänker och tycker, om det jag läser och hör och lite smått från verkligheten. Men det känns lättare nu. Det heter inte dagbok, jag har gått ur dagboksringarna och jag känner inte tvånget att uppdatera. Ja, det är lättare nu. Jag har dragit en lättnadens suck. Och fortsätter att skriva...     Snabbspola bakåt Snabbspola framåt Kommentar direkt Tillbaka till Nyskrivet Filippas hus