Underlig tid Tiden som begrepp sysselsätter mig och jag har fått en sådan underlig föreställning om tiden att jag inte riktigt kan få grepp på det. Jag upplever tiden starkt som något helt fysiskt påtagligt. Det går inte att förklara. Förut tyckte jag att tiden var som en väg som jag gled fram över eller som ett stort golv. Jag bestämde över tiden, den var underordnad mig för jag behärskade den. Tiden gled in under mig så som vägen gör under bilen när man färdas. Min fickalmanacka var fulltecknad, jag hade skrivbordsalmanacka i exakt samma utförande så att jag kunde få minnesbilderna att stämma. Det är svårt att förklara men nu tycker jag att tiden omsluter mig. Jag är inuti tiden. (Snälla, jag är inte sjuk eller något sådant, jag har bara fått en så märklig föreställning.) Jag rör mig inuti tiden som om den vore en sfär. Just i dag kände jag det starkt. Jag rörde mig inuti tiden. Kanske är det för att jag äntligen tagit fram alla fotografierna från min fotovägg jag hade där vi bodde förut. De ligger nu på golvet i mitt rum och jag lägger pussel med dem för att sen få upp dem på väggen. Jag kallar samlingen för Livets bilder, för det är de där bilderna som är viktiga, de som man måste få med sig om det börjar brinna eller man måste fly eller ska emigrera. Men det räcker inte som förklaring. Är det för att framtiden tidigare låg så vidsträckt framför mig och det gör den inte längre. Äntligen har jag greppat det faktumet. Helt odramatiskt. Att jag upplever tiden som en sfär känns så märkligt och egentligen borde jag inte ens berätta det. Men nu har jag försökt. *** Hela dagen har jag innesluten i tidens bubbla gjort en massa trevliga saker. Varit på stan och shoppat, träffat Fredrike och suttit vid ett vickigt cafébord och pratat. Vi fyller "60 minutes" på tumanhand utan den minsta konstpaus, vi skriver manuskriptet direkt och har skurit bort allt det som TV-redigerare har sånt jobb med att klippa bort - hummanden, ähä-anden och meningslösa artighetsfraser. Skönt. Sen fördrev jag tid i bokhandeln för nu är det slutspurt på rean och jag kunde inte uppskjuta en del bokköp längre. Det gick lättare i dag att besluta att jag faktiskt måste ha en del böcker! *** Men varför känns tiden som en jättestor såpbubbla där jag svävar omkring lite planlöst? Kan någon ge en förklaring på det? *** Fredrike skriver så här i en kommentar: Du kanske helt enkelt har kommit igenom en av de där aha-upplevelserna som det finns några av i livet? Min första tror jag kom när jag insåg att begreppen "gott och ont" saknar relevans och att det som istället är väsentligt är "konstruktivt och destruktivt". Kanske är det detsamma med tiden som salsgolv kontra sfär - du kanske helt enkelt har rätt när det gäller tidens beskaffenhet. Måhända är tiden en alldeles egen, levande kraft som vi får vara i på nåder eller av nödvändighet, men utan att egentligen någonsin ha kontroll över den. Verkar inte alldeles ologiskt för mig måste jag säga. Och med Fredrikes kloka ord lämnar jag Tiden åt sitt öde för nuet. Men jag återkommer i ämnet.   Snabbspola bakåt Snabbspola framåt Kommentar direkt Tillbaka till Nyskrivet Filippas hus