En dag som andra Internationella kvinnodagen. Jaha. Jag blir alldeles tyst och kan inte tänka någonting vettigt. Halva jordens befolkning har en särskild dag i dag. Ska vi fira den? Är det meningen att vi ska fira att vi är kvinnor fast vi inte räknas som riktiga människor eftersom det är männen som är standardmodellen, eller vad är meningen. Jag behövde bara slå upp tidningen i morse så insåg jag att det är inte mycket att fira den här dagen. Skolflickor berättade där öppet om vad de kallas för av sina klasskamrater, pojkarna. Och hur de sextrakasseras i skolan. De går på högstadiet i olika stockholmsskolor. Lärarna bryr sig inte om att pojkarna skriker könsord åt flickorna. Men i dag då det är internationella kvinnodagen kanske killarna håller käften. Inte vet jag. Det är fint att vara kvinna, tycker jag. Jag har aldrig önskat att byta. Det var mycket trevligt att vara flicka också. Men som helhet, som ras betraktat, är det inte så lyckat. Faktiskt. Det känns minst sagt nedvärderat och det är en hopplös situation. Jorden runt - om man räknar med alla nedtryckta, förtryckta, könsstympade, utslitna, omyndigförklarade, låg- eller outbildade, lågavlönade, invirade, lågprioriterade kvinnor i hela världen - är det inte mycket att skryta med att vara kvinna precis. Globalt sett. På webben diskuterar man kvinnomisshandel. TV1000 firar kvinnodagen genom att vid midnatt sända porrfilmen Kompanihororna. I den kanalen är Internationella kvinnodagen en helt vanlig dag. Man gör som vanligt och kör som vanligt. Att vara kvinna i dagens samhälle är helt rätt, som en av våra riksfeminister så häpnadsväckande formulerade sig nyligen. Helt rätt. Jag måste fundera koncentrerat på varför i all välden det ändå är så roligt, spännande och intressant att vara tjej. För jag tycker ju det.   Snabbspola bakåt Snabbspola framåt Kommentar direkt Tillbaka till Nyskrivet Filippas hus