De två världarna Nätet är nog som en extra värld ändå. Jag har ganska få förbindelselänkar mellan verkligheten och nätet. Jag lever på ett sätt två liv. Ibland studsar de samman genom ett möte eller genom mail, men för det mesta är de helt skilda skikt i min tillvaro. Jag har ingen större önskan att förändra det. Det är bra som det är, för det mesta. Ibland ryser jag av fasa för att behöva träffa och uthärda en del personer som rör sig i cyberspace. De pladdriga, fladdriga, tillgjorda som naturligtvis också har brett ut sig på nätet eftersom de är så beroende av andras uppmärksamhet. Nej tack, tänker jag då. Jag har haft nog av er sort i sammanträdesrum, i kaffepauser, i föreningar och på resor. Pladder, fladder, tjat och tjatter. Det är enklare på webben än i verkligheten. Man sticker, slinker därifrån diskret och behöver inte mer med låtsad uppmärksamhet eller av pur artighet uthärda ordflödet som sköljer över en utan att innehålla någon substans. En del personer glittrar och glimmar som guldkorn på webben. De framträder med stringens, skärpa och låter mig ana halten och värdet i sin personlighet. Jag får då ofta en önskan att förena de två världarna, att möta den människan öga mot öga, få fördjupa mig i en annan personlighet, utbyta tankar, utforska, förundras, ta del av. Den viljan är mestadels orimlig eftersom oceaner av tid, geografisk belägenhet, plikter, åtaganden och den krävande, kvävande verkligheten skiljer oss åt. Någon enstaka gång har det hänt att jag kunnat förena de två världarna och det har varit hisnande äventyr. Jag har fått en fördjupad känsla och en nästan ödmjuk tacksamhet över att min värld vidgats, jag har mött en människa som aldrig verkligheten skulle ha gett mig en chans att möta på ett jämställt plan eftersom verkligheten har så annorlunda regler och lagar. Det är bara nätet i all sin rikedom som kan vaska fram guldkornen. I verkligheten skulle vi ha passerat varandra, möjligen stött samman i en kassakö eller bytt ett likgiltigt ögonkast i tunnelbanan. Men som regel tror jag att nätet och verkligheten har fördel av att vara två skilda världar. Man ska inte alltför ofta frestas att förena de två. Det är skönt med en extra värld. Nätet är befolkat med så vidunderligt sköna andar, de svävar i en evig rymd och deras lätthet ska inte tyngas av kättingar och ankare. Fjärilarna ska fladdra där mot den blå himlen. Nätet är som en förälskelse. De tysta andarna är inte bundna av världsliga mått och vikter. De är alla i förälskelsens fas och har inte kommit ner på plan där hushållskassa, dammråttor, väder och vind, ålder och utseende har någon som helst betydelse. Nätet som intellektens mötesplats, ja, jag älskar den idén och jag lever i mina två världar. I sällsynta lyckliga ögonblick kan de förenas, det är nätets och verklighetens gemensamma planering i ett slags gigantiskt Sim City. Med verklighetens mer krassa uttryck: det är grädde på moset!   Snabbspola bakåt Snabbspola framåt Kommentar direkt Tillbaka till Nyskrivet Filippas hus