Vårljuset Det är skarpt, vårljuset. Det avslöjar vinterns damm och skräp. Jag nästan ryggar tillbaka när jag ser allt belyst så intensivt. Jag längtar tillbaka till de skumma, dunkla vinterdagarna då allt var insvept i luddigt mörker. Då man inte såg allt så klart och obarmhärtigt. Min själ är inte beredd på allt det här ljusa. Jag vill vira något gammalt ludd över mig och somna om i vinteridet. Måste man ut i vårljuset nu och upptäcka hur smutsigt det är under snön, hur skräpigt det är och hur obarmhärtigt ljuset avslöjar alla hemligheter. För mig får gärna det som låg begravt i snön ligga kvar i snön! Ändå måste jag väl pallra mig ut i det starka vårljuset och kisa mot solen. Vända näsan mot solen och tycka att det är skönt att det börjar bli vår. Det är samma motstånd varje år, varje vår. Jag blir alltid lika överraskad som om jag trodde att vintern skulle vara för evigt och mörkret aldrig skulle lätta. Sen när saken är ett faktum är jag lika yr om våren som alla andra. Men det är trögt i portföret! Jag behöver helt enkelt längre tid för att vänja mig. Nu är det vår! Nu har mörkret besegrats, nu är ljuset tillbaka. Talgoxen har börjat vårkvittra i träden på torget. Den fattar bättre och fortare än jag, den är ingen gammal vinterdyrkare som jag. OK talgoxen, jag ger mig! Det är vår, det är skönt med solen och ljuset, det är en härlig tid som väntar. Men hu så dammigt det är i vrårna och hu så fönstren ser ut och hu så luggsliten vinterjackan är. Och hu och hej, nu börjar den lusteliga våren! Jag ger mig!   Snabbspola bakåt Snabbspola framåt Kommentar direkt Tillbaka till Nyskrivet Filippas hus