En röst i öknen Den är knappt hörbar. En enda röst i sandhavet, där ingen mänsklig varelse finns. Sanden äter upp ljudet, vinden blåser bort det, solen bränner ner det. Så fåfängt att stå och ropa i öknen. Ingen hör ju. Uttrycket är ur Bibeln och jag minns inte riktigt sammanhanget eller den exakta formuleringen. Som en röst i öknen kanske, som en törstandes röst i öknen möjligtvis. Och nog kan man ropa. En röst i öknen. Det är lika förgäves att stå och ropa i ett folkhav som i en öken. En enda röst i ett folkhav hörs inte heller. Inte om den ropar något annat än de andra. Det måste till talkörer för att det ska höras något alls av det där ynkliga pipet. Och den som har varit en röst i öknen eller ett pip i ett folkhav, en nål i en höstack eller något annat med lika omöjliga odds, måste förstås bli väldigt trött. Det är inte underligt att en del röster tystnar.   Snabbspola bakåt Snabbspola framåt Kommentar direkt Tillbaka till Nyskrivet Filippas hus