Pappor Filmen jag nyligen såg, Tsatsiki, morsan och polisen hade ett par fina porträtt av män. De var just så vardagsnära och trygga som man föreställer sig att en pappa ska vara, de meckar lite, berättar vad redskap och don heter och utstrålar den trygga manligheten, orubbliga på något sätt i sin egen säkerhet. Polisen - jag medger att jag blev en smula förälskad där - blev kompis med pojken, inte på något larvigt tillgjort sätt som det ofta kan bli när vuxna som inte är trygga i sin vuxenroll ska närma sig barn utan på ett självklart, rättframt sätt. Den riktiga pappan i Grekland utstrålade också den medvetna manligheten, de fiskade tillsammans, de jobbade ihop, vuxen och barn blev en harmonisk enhet. De vuxna männen var aktiva i samspelet med den lilla pojken. De satt inte pösigt i en soffa och delade ut order eller lät av nåder pojken vara med. De ville att han skulle vara med, de trädde tillbaka för hans skull, de offrade något av sin egen bekvämlighet för hans skull och de gjorde det med glädje. Det kändes äkta med de två rollerna. Nu efteråt har jag funderat över var man hittar motsvarande pappatyper i andra filmer. Jag är besviken. *** Pappa Svensson i TV är en tönt, hela hans familj betraktar sig överlägsen honom. Han beter sig också ovanligt barnsligt, men inte på ett rart utan ett clownaktigt sätt. Pappa Svensson gör bort sig hela tiden och man ska skratta åt honom. Han är helt klart underlägsen sin övriga familj vad gäller begåvning, framgång och påhittighet. Han är dömd att misslyckas. Astrid Lindgren har inte heller skapat någon kvalificerad pappa. Nu har jag i skrivande stund naturligtvis inte hela hennes produktion klar i minnet, men jag kan inte påminna mig att där finns någon pappa med den självklara auktoriteten, den starkt manliga utstrålningen. Emils pappa är kolerisk, alltid i underläge, sonen verkar klipskare än fadern och pappan i Katthult låter pojken sitta av tiden i snickarboa ständigt och jämt. På film ekar Allan Edwalls Eeeeeemil! och så blir det klappjakt över gårdstunet och det slutar alltid på samma sätt. Emil klarar sig och täljer en gubbe till. Pappan får lugna ner sig. Det är faktiskt drängen som är Emils bästa vän, den manliga tryggheten i pojkens värld, den fadersgestalt som inte pappan själv är. Farbror Melker på Saltkråkan - ja värre tönt får man leta efter. Barnen är klokare än fadern som för det mesta inte bara trillar från taket eller i sjön utan också kommer med de mest befängda idéer som alla förstår ska misslyckas. I filmen kan man räkna ut i förväg hur det ska gå och man kan inte ta pappa Melker på allvar. Kan han berätta hur saker fungerar, vad växter heter eller vad stjärnbilderna har för namn. Jag tror inte det. Allt blir bara ett stort plums i sjön. Så att barnen får skratta. Varför är de här papporna så löjliga, så skrattretande? Det finns päron till farsor, det är farsor som åker på semester och allt blir bara fiasko, överallt dessa löjliga pappor som gör bort sig. Vad är det för mening med det? Måste pappa vara en pajas? *** Pappa saknas i många söners och döttrars vardag. Han finns, men kanske långt borta. Han är på jobbet, han bor ibland inte med sina barn, han är i en ny familj, han är söndagspappa eller han är den som har delad vårdnad. Barn är omgivna företrädesvis av kvinnor på dagis, i förskolan, i skolan ända upp i högstadiet. Med en smula slump kan ett barn omges av enbart kvinnor hela sin skoltid eftersom läraryrket är kvinnodominerat och skolans personal i övrigt också mest är kvinnor. (Rektor brukar dock vara man, men inte lika ofta som förr.) Männen saknas till stor del i barnens skoltillvaro. Finns det ingen pappa hemma heller så blir det klent med manliga förebilder och manliga intryck. *** Filmen om Tsatsiki är äkta, naturlig, chosefri. Där finns papparoller och det var ingen karl i filmen som var löjlig och gjorde bort sig och trillade i sjön eller blev utskrattad. På något sätt kändes filmen som en korrigering av alla genomlidna Stig-Helmer och Svensson Svensson - det är så här män är (eller borde vara). Pappabilden rättades till, pappor fick upprättelse, ingen skrattar åt polisen eller den grekiske fiskaren. Inte åt basisten heller trots att han inte hade en så framträdande plats i pojkens tillvaro. En skön, befriande upplevelse och inte förrän efteråt när intrycken har sjunkit in, så har jag uppfattat hur viktig filmens teckning av män som pappor är. Men jag frågar mig fortfarande, varför ska vi skratta så mycket åt pappor? Vill vi verkligen det?   Snabbspola bakåt Snabbspola framåt Kommentar direkt Tillbaka till Nyskrivet Filippas hus