Det privata spåret Man kan inte hela tiden engagera sig utanför sin egen lilla värld. Man måste gå med tummen i det privata spåret. Kanske mest hela tiden. Man ska tycka något, man ska säga något, skriva något, ha en åsikt, förfasa sig. Ofta blir det bara en liten replik sådär i förbifarten. Jovisst, så hemskt. Usch ja, förfärligt! Och sen är man tillbaka i sitt privata spår och tänker på vad man ska ha till middag och att man måste köra en tvättmaskin. Det verkar så enkelt ibland att bara tycka något. Som de där som blir tillfrågade vad de önskar mest av allt inför ett nytt år: Fred på jorden! Då fnissar jag till, för vem önskar inte fred på jorden. Just där kunde väl kändisen säga något privat för att bli mindre mekaniserad. Vad önskar du mest av allt? Fred på jorden! Usch ja! Förfärligt! Man ska tycka något om varje sak. Om kriget i Tjejtjenien, om kärnkraften, om porrfilmer, om likalönsprincipen, om valet i Iran, om Oscarsgalan, om börsklippare, anorexia, skidresor, ungdomsvåld, TVreklam, EMU, tablettmissbruk, öppettider på Systemet. Man blir rent av trött i tyckarnerven av allt tyckande. Och det är så lätt att avfyra några mekaniska usch, fy, visst, hemskt osv. Medan man i själva verket tänker på vad man ska ha till middag och om det inte är dags att plantera om krukväxterna. Nu tar jag en paus i tyckandet ett slag. Jag orkar helt enkelt inte tycka någonting mer just nu. Jag har tyckt så mycket att alla tyck har tagit slut. Jag går in i mitt privata spår ett tag. Det är ungefär samma försvarsmekanism som slår till inför frågan: Vad önskar du mest av allt? Fred på jorden! Mitt privata spår fortsätter i morgon...   Snabbspola bakåt Snabbspola framåt Kommentar direkt Tillbaka till Nyskrivet Filippas hus