Gäst och främling Så kan man känna sig ibland. När man inte fattar någonting. När det blir svårt att greppa verkligheten och den strida strömmen av nyheter, händelser, företeelser sköljer över en utan det minsta halmstrå att ta tag i. Jag är en alien, på kort besök från en främmande galax. Kanske valde jag jorden för att den är den blå planeten, för att den ser så vacker ut från rymden. Inte förrän man trängt igenom molnen ser man att planeten alls inte är blå, att den rentav är ganska skitig och att om man vill leva det fridfulla livet får man sätta sig på en liten kobbe ute i havet, ensam med en skorpa i stort sett. *** Om det slutar att säga Klick, då är det kört! Så länge det säger Klick då och då får man vara glad. Jag menar inte att det säger Klick så där som folk vanligtvis menar, även om det kan hända någon enstaka gång. Konstigt nog. Men när det säger Klick och man ser någonting oemotståndligt vackert, något som väcker klanger av goda minnen, någonting man verkligen vill ha, något man tycker om, något man kan åka halva stan runt för att få tag i, något som man går och drömmer om i flera månader tills det inte går att motstå klicket längre - då finns det fortfarande liv och hopp kvar. När det slutar att säga Klick då är det kört. Gamla stan har underbara gränder och där ska man strosa långsamt. Då och då säger det Klick när man är i Gamla stan. Sen åker man hem igen med en massa Klick inombords. Man kan slå dövörat till, men det har åtminstone sagt Klick! Då finns det liv och hopp kvar. *** Särskilt när man känner sig som gäst och främling och går omkring som i trance och det kommer ett Klick så man vaknar till igen, är det underbart. Då lyfter man blicken och följer en flock duvor som flyger iväg högt över Stortorget, upptäcker att himlen är blå och den blå planeten känns hemtam och trivsam. Idén med att sitta ensam på en kobbe med en påse skorpor verkar inte som ett alternativ längre och så följer man ett Klick och irrar in sig i gränderna och ser en massa saker som gör att det klickar hela tiden. Och då menar jag inte bara saker som får det att klicka. Det är doftstråk, röster, fönster som står på glänt, människor som möts och kramas, klapprande fotsteg, någon som har en vacker kappa, ett erbjudande om semlor, knippor av fastlagsris, en skock dagisbarn på promenad, två gubbar som står och pokulerar, huttrande rökare som står och blossar, solstrimman på en fasad och Storkyrkans torn. Så länge det säger Klick är det inte kört. Då finns det liv och hopp.   Snabbspola bakåt Snabbspola framåt Kommentar direkt Tillbaka till Nyskrivet Filippas hus