Tapeter med rosor När jag var liten var rosenmönstrade tapeter ungefär det vackraste jag visste. I alla flickböcker hade huvudpersonen ett flickrum (just det, du läste rätt, flickrum) med rosenmönstrade tapeter. Det blev min dröm. Hela mitt långa liv har jag alltså haft rosor på hjärnan. Hur många gånger jag flyttat och hur många gånger jag bytt tapeter kan jag inte räkna. Men rosentapeterna kan jag räkna. Noll. Ända tills för ett och ett halvt år sen. Vi fick välja tapeter när vi flyttade in här. Först valde vi till sovrummet och det blev små blå rosor och bred bård vid taket där rosorna klumpar ihop sig till små buketter. Sen skulle vi välja till mitt arbetsrum. Och då stod det still. Men så kom jag på att jag kunde välja rosentapet igen fast med gula rosor. Och med bred bård vid taket där rosorna klumpar ihop sig till buketter. Det blev dubbelt med rosentapeter som kompensation för att jag levt så länge och bytt rum så många gånger och inte haft några rosentapeter på hela tiden! Och medan jag tänker på det här och skriver om det, så kommer jag på att väldigt mycket jag gör (och kanske alla andra också) är kompensation. För det som inte blev. För det man inte fick eller uppnådde. Nu har jag kompenserat mig för flickrummet som ingen rosentapet hade och jag kompenserar mig varje dag med en massa saker som inte blev och inte uppnåddes. Riktigt lika bra som det skulle ha varit om det hänt medan man som hetast önskade, blir det inte förstås, men nästan. Jag fick mina rosentapeter till slut! Snabbspola bakåt Snabbspola framåt Kommentar direkt Nyskrivet Filippas hus