Barndomens
soldater
Barndomen reser sig
ur gräset och kommer emot mig som en samlad
armé. Jag faller omkull, baklänges och ber
att de ska skona mig, för jag gjorde så gott
jag kunde. Men barndomens soldater är inte på
humör att skona en som svek sina ideal och sina
löften, som lät förrädarna vinna, som
inte hade kraft nog att hålla fanan högt, inte
ork att slå tillbaka.
Ekot av
röster brusar kring mig. Gräset slår i
mitt ansikte och luktar hö. Sen sitter jag med
hopknipta knän på mitt berg, dit jag alltid
flydde när skocken hade förföljt mig
nästan ända hem till grinden. Vid grinden
vågade de inte mer. Där fanns några som
kunde höra och skydda mig. Fast jag berättade
nästan aldrig. Det var på något
märkligt sätt mitt eget fel.
Hur kunde det
vara så? Hur kunde det vara mitt fel att de ropade
sina smädesord och skrattade så att de
tjöt? Hur kunde det vara mitt fel att jag var
nästan längst ner på skalan. Inte
längst ner. För där var barna från
Skamsund och ännu längre ner, riktigt i botten
var barna från Yttermyra och Vankelsunda. Det
fattade till och med jag!
Alltid en
tröst. Men de allra värsta plågoandarna
kom först på försommaren med
Waxholmsbåten. För då kom de fina
familjerna vars finhet direkt klassade ut allt som fanns
vintertid. Vilken liten sketen kamrer eller
tjänsteman som helst var finare än alla
öbor och deras barn var förstås finare
än allt annat. Och därför kunde de bara
späda på i den elaka svada som redan hade
grott på ön under snön
vintertid.
Barndomens
armé kommer emot mig. Ansiktena jag ser är
som förstenade. Varför svek du dig själv?
skriker de. Jag svek inte mig själv, jag
räddade mig, försvarar jag mig.
Så var det
ju. Jag slingrade mig som en ål, som en orm, jag
sökte gömslen, jag fann utvägar, jag
lurade mina plågoandar, jag blev en mästare
att finna lösningar, alternativ. Mötte jag
motstånd, kunde jag parlamentera, mötte jag en
slagskämpe duckade jag, mötte jag en ondskefull
djävul som hann att droppa sitt etter i mina
ådror, gömde jag mig som en snigel i sin
snäcka. Men ettret fanns kvar som en bitter
bottensats.
Om de visste,
att jag fortfarande ordagrant kan återge de
elakaste replikerna! Om de bara visste!
Men nu
Barndomens armé, måste jag säga till
mitt försvar att jag klarade mig, räddade mig,
gjorde en del storverk med hänsyn till de arma
förutsättningar jag hade. Men det är
rätt, jag hade inte kraft, inte ork att slå
tillbaka. Inte då. Men det ska ni veta, ni ivriga
soldater i Barndomens armé, att jag med tiden
ändå har fått slå tillbaka.
Riktiga råsopar. Höjt fanan och fått den
att vaja på kullen som heter Framgång. Men
vad hjälper det? Det blir som aska i
munnen.
Jag sitter
fortfarande darrande av gråt på barndomens
berg och ser ingen utväg att komma fredad hem till
min egen grind!
2001-12-29