Tystnad

Den har blivit sällsynt på något sätt. Alltför mycket oljud och musikskval, trafikbuller och skrikande stör vardagen. Man kan inte utestänga allt ljud, men underligt nog kan man ändå bortse från det tidvis. Jag kanske är överkänslig, det kan kallas fonofobi, men jag blir vansinnigt störd av pladder av höga röster, höga omotiverade skrattsalvor och en rinnande ström av pladder. Hellre då en rejäl elborr i väggen än en massa slammer i trappuppgången!

Härom morgonen tog jag tunnelbanan så där vid 10-snåret. Arbetsdagen hade redan börjat för de flesta men perrongen var fylld med folk. Det slog mig genast hur tyst det var. Där stod ca 200 personer med ryggarna mot varandra och teg. Inte en röst, inte ett skratt eller fniss och inte ens en barnröst. Underligt nog inga mobiltelefoner heller, det kanske var det allra märkligaste. Vagnarna var överfyllda med tigande människor, fortfarande var allt tyst och stilla förutom ljudet från tåget. Vid Tekniska högskolan näranog tömdes vagnarna och resten tycktes gå av vid universitetet. Fortfarande samma märkliga tystnad.

Jag hade en kuslig känsla av overklighet under färden. I Mörby centrum var vi inte så många som gick mot rulltrapporna och jag hörde äntligen några röster som glatt hälsade på varandra. Själv hade jag inte yttrat ett ord, inte ens hostat.

Riktigt så där tyst hade jag inte kunnat föreställa mig att en förmiddagstur med tunnelbanan kunde vara. Nu saknade jag faktiskt mänskliga röster och det kändes underbart att kunna lossa på stämbanden när jag mötte Maria i centrum. Vi började genast att styra stegen mot leksaksavdelningen på varuhuset och tystnaden varade inte en sekund längre!

2001-11-25