Hoppa direkt?

Som jag fattat så är det bäst att dö direkt efter 30 eller kanske 35. För sen kan tydligen inte livet mer vara värt att leva. Åtminstone inte om man är kvinna. För då - om jag läst reklam, veckotidningar och goda-råd-spalter så börjar det Stora Ödesdigra Eländet! Ni har väl hört att när kvinnor fyller 30 så "fyller de kärring!" Sen börjar rynkorna, celluliterna och fettcellerna att verkligen plåga ens kropp och då är det som sagt bara att hoppa från bron, broar finns det gott om.

Sådant där får man förstås inte ta på allvar. Då vill man hoppa direkt. Men det är väl ingen som tar det på allvar heller? Eller? De flesta knogar nog på ändå med alla rynkor och alla celluliter och de stripiga testar de har eftersom de inte hunnit välja det där nya schampot som ger så tjusigt böljande hår! De sitter där snällt i kassan och får tennisarmbåge eller jobbar i vården för en skitlön. Kanske gör de karriär inom Försäkringskassan eller i det privata näringslivet. Det är mycket kvinnovänligt nu i arbetslivet. Inte en arbetsgivare vågar diskriminera kvinnor. Om kvinnorna inte blir gravida förstås.

Eller om de är hemma för sjukt barn. För det är mest Hon som är hemma eftersom Han tjänar mer i de allra flesta fall. Och så börjar nerförsbacken. På alla plan. Och så det där med rynkorna! Om man skulle börja med någon kräm med liposomer tro! Och celluliterna, vad gör man med dem?

Men hur ska man stå ut med resten av sitt liv om idealet är mellan 15 och 25 och sen är det bara mardröm att försöka behålla ungdomen och kämpa med vågen och rynkorna och känna sig gammal, ful och hopplöst ute!

Och hur gör man när ungarna är sjuka och man inte kan släpa dem till dagis, farmor och mormor är i full färd med egna karriärer, karln är högavlönad förståsigpåare och man själv ska hålla ett för framtiden oerhört viktigt föredrag som man förberett i flera veckor med baktanken att nu ska man visa hur oumbärlig och smart man är!

Tar en ensam promenad till bron? Står där vid räcket och ser ner i de mörka virvlarna? Just det! Sen går man hem igen. Sätter på tvättmaskinen, lagar en kopp te, stoppar om ungarna, plockar fram vad de ska ha på sig i morgon eftersom man är helt övertygad att de är fullt friska i morgon bitti, kollar ryggsäckarna, släcker alla lampor, glider tyst ner på ena sidan i dubbelsängen och försöker komma på hur man ska lösa problemen. Det ordnar sig alltid! Kanske. Annars skulle man lika gärna kunna hoppa direkt!

 

2001-11-21