Skriften på väggen

En av våra äldre kända kvinnliga författare har gett upp ett ramaskri i Aftonbladet och klagat på sin situation som ensamstående, gammal, sjuk, trött och övergiven. Sen blev det en liten skendebatt om att åldras och åldringsvård, men det handlade egentligen inte alls om det. Det handlade om en enda person, nämligen den berömda författarinnan. En massa brev kom till henne som satt hemma och väntade på Hemtjänsten och hon blev fotograferad och fick lite spaltutrymme till. Tyck synd om mig! Allt ljus på mig!

Ja, jag tycker synd om henne. Jag tycker mycket, mycket synd om henne. Inte av den orsaken som hon förväntar sig - att hon är ensam, sjuk, gammal och övergiven - utan av en helt annan anledning. Jag tycker synd om henne för att hon har levat i 78 år och inte förstått, inte fått insikt, inte sansat sig och inte vätt pennspetsen för att skriva ner plus och minus. Den som levt så länge måste ha sett skriften på väggen.

Har man inte sett den har man blundat, berusat sig, satt på sig rosa glasögon eller skygglappar - annars måste man ha upptäckt den, läst och förstått. Den börjar synas ganska tidigt i livet, runt fyrtio brukar man kunna se som en skugga av en skrift. Den blir tydligare och tydligare och drabbas man av sjukdom så framstår den i några ögonblick som eldskrift.

Din tid är utmätt, står det bland annat. Allt är till låns. Allt har sin tid. Din tid är nu. Carpe diem. Ja, det är många kloka ord som går att läsa där på väggen. Och man måste ta dem till sig, värdera dem, väga dem och låta dem tränga in i sitt innersta. Gör man inte det, lurar man främst sig själv, ingen annan.

En tid går det att dansa som en docka, bekymmerslös och strålande med vida gester och fladdrande slöjor. Men det är en kort tid. Sen får man allt vackert bli vuxen och ta sitt ansvar och sluta leka. Åtminstone i verkligheten. Lekarna får man ha i drömmar och tankar. För övrigt gäller selen.

Steg för steg mognar man. Mognaden brukar kallas åldrande av folk som inte begriper bättre. Man åldras inte! Man mognar. Och i mognadens process finns det många stadier. Ett är att man upptäcker sin egen roll i större sammanhang. Då blir man aningen tyst och eftertänksam. Ett annat är att man förstår att livet är som en flod som aldrig hejdas i sitt lopp och att nya flytetyg hela tiden tar sig nerför floden.

Kanske får man till slut en isande aning om att ens liv inte är så suveränt unikt eller så värt att uppmärksammas att världen ska stanna upp och lyssna. Det är den lilla världen som kan komma med sitt stöd och sin hjälp. Inte den stora som finns ute bland ledarsidorna och löpsedlarna.

Mognaden kan förklara detta. Omognaden aldrig. Därför tycker jag synd om den gamla författarinnan som så barnsligt vilt snyftade ut i kvällspressen. Hon har inte läst skriften på väggen, hon har inte ens skymtat den. Hon tror kanske att hon skrivit den själv!

 

 

 

2001-11-20