Hattar och
mössor
Det krävs litet
moraliskt mod att bära hatt i dessa dagar. Ett uns
civilkurage helt enkelt eftersom man direkt sticker av i
gatubilden. Det krävs en snygg hållning och
ett oberoende sinnelag för att kunna bära sin
hatt rätt. Nersjunkna axlar och slapp hållning
gör att hatten bara ser komisk och fjantig ut.
Alltså, räta på ryggen, knyck på
nacken och gå ut i världen med hatt på
huvudet! Rätt hatt på rätt skult gör
att världen faller i beundran och
förundran.
Det stora
varuhuset är det enda ställe jag känner
till där man kan stå och prova hattar alla
årstider och där man kan köpa en snygg
hatt för några hundralappar. Så var jag
där häromdagen för det hade börjat
blåsa lite snålkallt om öronen och
något måste man ha för att skydda
knoppen mot den värsta frosten.
Efter ett
väldigt provande av mössor hittade jag en svart
som passar bra till min fuskpälsjacka och så
blev det vantar till också. Alltså rustad
för smällkalla vintern som väntar runt
hörnet! Jag betalade och skulle lämna
avdelningen, men så svängde jag runt en pelare
och kom in bland hattarna! De hängde där
på lustiga ställningar, de var
oemotståndliga! Vad är en nerdragen mössa
mot en stolt hatt? Ingenting.
Jag provade mig
igenom några och provade om och om igen. Jag vet
vad som krävs. När man kikar uppåt
får inte hatten fastna i kragen och tryckas ner
över näsan, den ska sitta stadigt så att
inte minsta vindpust får den att blåsa av och
den ska inte stjäla allt intresse från ens
person utan vara följsam mot ansiktet.
Självklart hittade jag en hatt som uppfyllde alla
krav och den fick följa med hem i
påse.
Medan jag
åkte hem tänkte jag på hattarna jag
haft. Det började med en liten rundkullig
ljusblå sak med ripsband som jag hade när jag
gick i söndagsskolan. För att den skulle sitta
kvar i blåsten hade jag gummiband runt hakan. Jag
kan ännu minnas känslan av resåren som
skar in litet under hakan.
Sen blev det nog
mest mössor, men en fantastisk stor svart slokhatt
trippade jag omkring med i Stockholms city på
50-talet, sedan en blå kvarnhjulshatt med
sidenrosor. Några pälsmössor minns jag
också, men inga riktiga hattar efter det.
Förrän jag en dag bestämde mig för
att bära hatt. En riktig hatt och stegade iväg
och köpte en mycket dyr och vacker hatt hos en
riktig modist. (De måste ha haft kris i yrket
länge!) Hatten finns fortfarande kvar och
används ibland vid allvarliga tillfällen
då hatt krävs för att det ska vara
korrekt. En del tycker det där är fjant, men se
det tycker inte jag. Bröllop, dop och begravning
kräver hatt sen får barhuvade folket tycka och
säga vad de vill.
En elfenbensvit
hatt med vida brätten och en liten vit bukett
instucken i det breda veckade sidenbandet runt kullen
finns också i förrådet. Den har varit
med på två bröllop, två barndop
och en sommargudstjänst i det gröna och
hänger snällt i en stor påse och
väntar på nästa fest.
Nu är jag
med hatt igen. Jag ska bara samla mitt civilkurage, ta
på mig en snygg kappa och trycka ner hatten
på skallen och gå ut med högburet huvud.
Hatten gör kvinnan! Måtte mössfolket
snart upptäcka det!
2001-11-14