Den tröstande lönnen

Träd är mina underbara vänner, jag älskar skogen och de okända träden som jag passerar på min runda. Jag älskar mina träd på tomten och de flesta har följt mig hela mitt liv. Utanför trappen står Lönnen. Mamma och pappa satte den som vårdträd när de var unga och nyförälskade.

Jag minns lönnen som ett ungt, rankt träd med slät bark. Pappa kunde omsluta stammen med sina båda händer. Jag minns det förfärliga ögonblick när mitt ristade hjärta i lönnens unga mjuka bark upptäcktes av pappa. Han blev jättearg den gången, som om jag gjort något förfärligt i mitt barnsliga oförstånd. Alldeles onödigt, bara efter några år kunde man inte längre se hjärtat.

Nu är lönnen skrovlig. Huvudstammen är kluven i två grova grenar som i sin tur grenar sig högt. Barken är fårad och där göms visst massor av godis eftersom nötväckan kommer med jämna mellanrum och patrullerar av matstället. Lönnen gläder mig året om. På vintern samlar den småfåglar eftersom jag hänger upp talgbollar där, på våren blommar den med små ljusgröna buketter, helt underbara små skrynkliga babyblad, roliga "näsor" och om sommaren skuggar den mig där jag sitter på balkongen.

Om hösten vissnar min lönn och börjar först gulna med enstaka blad. Den droppar löven ett efter ett på gräsmattan och där blir snart en underbar matta i alla nyanser av gult, rost och brunt.

Barn, hur har du kunnat släppa upp lönnen så högt, skulle min pappa säga. Han gick med motorsågen med jämna mellanrum och tuktade trädet.

Jag har inget svar på den frågan. Jag vet nu att vi måste gå in med motorsågen i lönnen. Kapa de högsta grenarna, de som fördunklar ljuset inomhus och de som stör grannen. Detta måste göras i smällkall vinter, eftersom lönnen savar mycket tidigt och kan förblöda om man skär den för hårt i fel tid.

Det händer när jag på kvällen går ut på trappen att jag tittar på lönnen och säger: Du kommer att överleva mig. Kan du inte berätta lite för kommande generationer om vad du sett och upplevt. Måste du stå där så tyst och bara susa?

 

 

2001-10-30