Tukt och förmaning

Från min barndom och uppväxt minns jag mycket väl de vuxnas attityd mot barn, gärna främmande sådana, och hur de hjälptes åt att hålla oss ungar i herrans tukt och förmaning. Man fick en klar förnimmelse av att man inte var så mycket att hänga i julgran, man skulle vänta tills man blev torr bakom öronen och låta maten tysta mun.

Vuxna mobbade ofta yngre generationer, men det hette inte så, det kallades för tukt och förmaning vilket bara ansågs bra för det uppväxande släktet. Också barn mobbade barn, men det hette inte så, det hette att de retades och lite fick man tåla, så det så. Den som ger sig in i leken, får leken tåla.

Konstigt nog hänger en del av den där hårda tilltufsningen kvar i minnet. Repliker som yttrades för evigheter sen, ett halvt sekel sedan, kan dyka upp som färska i minnet. De är inflätade i mina barndomsminnen, gott och ont sammanväxt. Tänker jag på det ena, följer det andra med.

Jag undrar om vi reflekterar över hur sagda ord kan borra sig in i minnet, hur de för evigt blir bevarade. Det sagda ordet är alls inte flyktigt. Det präntas in i minnet, sitter lika bergfast som om det mejslats i sten. Ett slags barndomens hällristningar som ingen mossa i världen kan dölja.

Vuxna tror lätt att barn har dåligt minne, att de ska glömma bort elaka saker, att minnet ska sluta sig som en stilla vattenyta över elakheter och skymfning. Hur kan någon inbilla sig det? Men liksom de elaka hullingarna har bitit sig fast, glimmar också vackra ögonblick som för evigt lysande bloss. Solskensdagar, ömhet, omtanke och generositet. Vänliga, goda, kärleksfulla stunder med värme och styrka, glädje och uppskattning.

Den här erfarenheten som ett långt perspektiv ger, gör mig ödmjuk och eftertänksam. Måtte jag aldrig mer i mitt liv låta något elakt undslippa mig, en vass tagg som ska rispa i någons minne efter kanske sjuttio-åttio år! Måtte jag hålla tand för tunga, måtte min fostran i herrans tukt och förmaning åtminstone ha gett det resultatet!

 

 

2001-10-13