Förälskelsens tid

Det var vansinnigt längesen jag var förälskad så där besinningslöst att man går ner i vikt och trånar och vandrar på små moln och hjärtat spritter av glädje och förhoppning.

Det var en alldeles speciell känsla att vara förälskad. Särskilt i mycket unga år var jag förälskad stup i kvarten och kunde falla i trance bara av en blick eller av att vara i samma rum, andas samma luft som den jag var förälskad i. Jag saknar den där känslan ibland. Det är ingen idé att försäka uppväcka den, det går inte. Förälskelsen måste vara genuin, ny, skälvande och får inte ha mognat i trygg, trofast, vardagslugn kärlek.

Det är i förälskelsen man gör så vansinniga saker, åker många mil för att få en skymt av den älskade, ringer samtal, skriver små brev, längtar, längtar, tänker, funderar, brinner, förtvivlar, hoppas, drömmer, planerar. Förälskelse skapar verkligen en massa dårar! Men härligt är det!

Kärleken är tålig och mild. Den flyter mer som en varm ström genom kroppen. Ibland tittar jag mig runt med nyfikna ögon och försöker hitta någon som jag kunde bli en smula förälskad i. Så att jag ska få den där känslan av lätt vansinne i kroppen, kunna göra en massa tokiga saker, sväva på moln igen. Om det ändå fanns någonting som man kunde få samma effekt av som förälskelse! Jag vet ingenting annat som är så elektrifierande och så bra för blodomloppet :-) Och som får ner aptiten så mycket att man inte behöver banta för att gå ner i vikt!

Jag kan inte hitta någon som skulle kunna få mig att bli så där ungt och besinningslöst förälskad! Få mig att göra dårskaper och vänta som en galning vid telefonen, vaka om nätterna av trånad. Förälskelsens tid är nog över.

Förälskelsen är ivrig och vild. Kärleken är tålig och mild. Jag får vara nöjd med den... Och jag får hitta något annat som kan få mig att gå ner i vikt :-)

2001-08-10