|
Stenöknen - var finns den?
Jag är i Stockholm, en av världens vackraste städer och den förtjänar inte att kallas stenöken. Det är ett ord man ibland hör användas om städer. Så fel det är! Om jag ska föreställa mig en stenöken så inte är det någon av de vackra intressanta städer jag har besökt och bott i. Särskilt inte en stad som ligger vid vatten, där det finns parker och lummiga alléer, där det finns kyrkor med omgivande kyrkogård, där det finns fontäner och vattenspel och där det vimlar ett myller av livsglada människor som strosar och skrattar, fladdrar med sina kläder, ger ögonkast och njuter av solen. Då är staden det mest levande som finns och jag vill inte byta bort en sekund!Mitt i trafikmullret känner jag doften från jasmin, mot asfalten avtecknar sig skuggor av flanörer och folk äter glass, pussas, gestikulerar och pratar högt rakt ut i luften som om de vore galna. På fem minuter hör jag femton olika trudelutter och femton repliker som låter: Jag är på Karlavägen.
Det viktigaste som finns är att berätta var man är i denna så kallade stenöken.
Maria kom hastigt förbi och hälsade på med knattarna och det blev puss- och kramkalas efter det långa uppehållet. Sen gjorde vi några snabba ärenden och lämnade barnen hemma för att själva gå på bio. Vi såg Bridget Jones, hade en riktigt rolig skrattstund och filmen var en typisk tjejfilm, lätt gods - jag kan inte återberätta den för den är redan glömd! Äntligen gjorde Hugh Grant en roll där han inte snubblade, fumlade och var allmänt förvirrad! Förut kunde jag aldrig fatta hur snygga tjejer alls kunde falla för honom, men efter den här filmen förstår jag det bättre. Dock fanns där en konkurrerande hjälte, Mr Darcy komiskt nog, tja jag ska väl inte avslöja mer...
När vi dök upp vid Slussen och såg hela det vackra skådespelet med båtar ropade jag till: Vilken underbar stad! Och färden längs Skeppsbron med de gamla välansade husen gjorde mig stolt. Här är ingen stenöken! Var har de fått det ifrån?