|
Sommaren den flyktiga
Vart tog den vackra sommaren vägen? Den som var så löftesrik och som gjorde att man trodde den skulle vara för evigt? I mina trakter har den dragit sin kos och efterlämnat regndagar, kyla och fukt. Nu hittar jag alltid trevliga saker att göra i alla fall och tar faktiskt regndagarna som blir som en extra bonus för då kan jag utan vidare ägna långa dagar åt att läsa inomhus, se på långfilmer och knattra vid datorn. Utan att ha dåligt samvete för att solen gassar ute! Och så slipper jag vattna blommorna men gräset växer så envist när det är blött!Vi har förflyttat oss från nästet ute på landet till nästet i stan. Det är fantastiskt att bo i ett land där folk har två bostäder! Sommarställe - finns det ordet ens i en del språk? Jag tror inte det. Ordet åretruntboende är oöversättbart. Klart man bor året runt - vad annars? frågar sig säkert många av jordens befolkning.
Om det är några som är som svalor är det vi nordbor. Svalorna flyger mellan sina visten, år efter år tar de vägen över Europa för att hamna i de ljusa nätternas land. De byter bostad precis som vi. En del av oss sitter inregnade i primitiva torpstugor en fjärdedel av året för att det är så romantiskt.
Kan knappt erkänna denna lyx jag har - överallt utom i Norden skulle detta betraktas som ett outhärdligt översitteri: att ha två bostäder. Så icke hos oss. Här är det självklart. En vinterbostad och så en liten stuga nånstans på landet. Och nu har jag lämnat det gröna för några dagar!
Bytt utsikt. Bor nu ovanför alléns trädkronor. Tvärs över den breda boulevarden ser jag husen på andra sidan. De grå regnmolnen flockar sig. Det är rea i stan. Jag är lycklig!
Jag lade mig att vila på eftermiddagen och somnade. När jag vaknade var det redan kväll och det kändes underligt, först trodde jag det var morgon men när jag insåg att det var kväll kändes det helt förvirrat. Det har mörknat, på avstånd hör jag trafikbrus svagt.
Den här sista tiden har jag försökt att sortera mina tankar, det känns som om jag ska ta upp tankar, granska dem och sen lägga dem i ordning, sortera dem en efter en i sina askar. Så löjligt, tankar kan man väl inte sortera! Ändå försöker jag. En del tankar delar jag med Björn, andra behåller jag helt för mig själv. Vi satt i morse vid frukostbordet och pratade, analyserade sommaren, den heta förfärliga sista sommaren då Pa låg hjälplös i den så kallade vård man kan få på en institution. Alla sådana samtal slutar med att jag börjar gråta.
Tiden har gått, åren har flutit iväg i en ström, ingenting är sig likt, allt är borta, förändrat, redan en smula dimmigt av minnets ofullkomlighet. Ändå är en del händelser, ord, känslor helt intakta. Jag känner ännu i händerna hans orkeslösa hand som jag smekte och hans ansträngda andning, min skräck och återhållna andedräkt som om jag inte riktigt vågade andas den natten. Inte förrän det blev morgon och dagsljuset kom tillbaka, fåglarna började väsnas utanför och världen började leva igen, kunde jag själv dra ett djupt andetag.
Jag måste tala om det ibland. Ge ord åt alltsammans en gång till så att det blir verklighet från att ligga där i minnet som vilket minne som helst. Ta tag i det, blåsa liv i det för att få bekräftat att det verkligen hänt. Att det var just på det sättet jag minns och inte på något annat sätt.