Det var alldeles naturligt för Strindberg att sitta långt nere i Europa och skriva levande om skärgården, trots att det inte fanns ett grässtrå eller en bergknalle som kunde påminna honom om den, inte en jolle, en sköteka, en gistgård eller en strandviva, inte en havstrut eller en grissla och inte den endaste skärkarl. Han skrev så levande och odödligt att vi nästan alla kan åtminstone inledningen till Hemsöborna, den där Carlson kom som ett aprilväder med ett höganäskrus om halsen.
Strindbergs fantasi levandegjorde det som inte fanns i hans närhet, det han inte såg, det han inte hörde eller förnam med något av sina sinnen. Nog kunde vi ha hittat en del skriande fel - att det var fel vind som blåste, fel berghällar, fel segel, fel båtar, fel drängar och fel pigor. Men går det att beslå Strindberg med ett endaste fel, så är det så ringa, så ynkligt att ingen skulle lyfta ett ögonbryn för det sakens skull. Och man kan alltid skylla på att det är konstnärens frihet, det där som petimätrar nagelfar och kallar för fel.
Han mindes all rekvisita, alla scener, hörde alla röster, fågelläten, vindbrus och frasandet av madam Flods kjortlar när hon stegade iväg genom knähögt gräs. Han såg inte bara sommarljus över fjärden och glittret i en fönsterruta, han såg vinterns gråhet och svärta och hur erbarmligt lågt i tak och dunkelt i vrårna det var i det som ändå nästan kunde kallas herrskapshus på ön.
Så satt han och mindes och skrev därnere i Europa, Strindberg. Han mindes hur pälsverk känns mot en skrovlig näve, hur läderstövlar låter när sulorna knarrar, hur måsarna skriar när de kommer om våren, hur isen kvider när den skruvar mot yttersta skären och hur vassen rasslar i kvällsbrisen. Allt mindes han åt oss. Allt det nära och vardagliga som folk inte såg förrän de snubblade över det och inte hörde förrän det var för sent, det såg och hörde han. Åt oss.
© Filippa
Nästa: Somrar i seklets början
Tillbaka till Nattboken
Filippas lilla hus
Filippas kolumn