Nostalgi, en egenskap   Nostalgi är en följeslagare hela livet. Den smyger sig på redan när man är ett barn. Man växer ifrån sina leksaker, sin älsklingsdocka, sitt dockskåp, sina lekkamrater, sina böcker. Hela livet är som upplagt för nostalgi, denna maktlösa längtan tillbaka till flydda dagar, om det så bara är dagarna som flydde förra veckan eller förra sommaren. Man behöver inte ett långt liv bakom sig för att gripas av nostalgi. Nostalgi är en egenskap likaväl som en känsla. Vissa människor har anlag för nostalgi, andra inte. De nostalgiska kan inte göra sig av med sina minnen, inte de abstrakta och inte de konkreta. Därför ser vi samlarna som så noga vaktar sina skatter. De har fotografierna, breven, vykorten, leksakerna, böckerna kvar. De har minnet fyllt av röster, dofter, känslor, ljus och skugga. Den nostalgiska kan i minnet exakt se framför sig hur möblerna stod i ett rum, hur solen föll in genom fönstret, hur ledstången kändes i trappan, hur golvtiljorna knarrade, hur brödet smakade och hur det doftade i kapprummet. Nostalgins följeslagare är vemodet. Den innebär ett konstaterande att ingenting blir mer som förr, de unika tillfälligheterna kommer aldrig att upprepas eller ens finnas. Varje försök till upprepning kommer att misslyckas eftersom så mycket förändras bara från en dag till en annan. Nostalgi kan vara en farlig fälla. Den kan bli förlamande så att man inte förmår se nuet. Inte förstå nuet som bjuder på lika mycket men i en annorlunda skepnad. Det blir lätt något löjligt över nostalgi. Känslan av att allt var bättre förr kan smyga sej på, drömmar om det förflutna kan skymma nuet. Ändå är nostalgi en absolut nödvändighet. Det finns så mycket dold kraft att hämta i det förgångna. Nostalgin har en läkande kraft. Genom att upprepa minnen och känslor bearbetar man sitt förflutna och grundar nuet. Vad vore nuet utan sitt förflutna? Ett ingenting. Det var inte bättre förr. Det var annorlunda. Det blir inte garanterat bättre i framtiden. Det blir annorlunda. Och sina unika minnen från livet kan man ha liksom i ett vitrinskåp, de finns där instängda bakom glaset och ibland kan man ta fram dem och vrida och vända på dem. Det är bra om man är försiktig med sina minnen, lika rädd om dem som man är om dyrbarheterna i ett riktigt vitrinskåp. Och just i den stund då man vrider och vänder på något dyrbart minne, kan man få exakt samma känsla som då. Som om inte decennierna hade lagt sej mellan, som om inte tiden alls hade gått, som om allt var exakt likadant som den gången... © Filippa   (bearbetad och utökad text från Filippas kolumn den 30 juli) Nästa: En surfande Tillbaka till Nattboken Filippas kolumn Filippas lilla hus