Ett matminne I den gröna ungdomen åkte Gerd och jag båt från Göteborg till London. Båtresan var fylld av trevliga måltider, människor, möten. Vi hade inte särskilt gott om pengar, men på båten ingick allt dock inte så i London. En kväll skulle vi slå på stort, men var ändå mycket försiktiga med vad vi kunde spendera. Då hette Londons bästa italienska restaurang Geranno´s och låg på Dean Street. Min kompis och jag tog en försiktig titt på exteriören, läste på matsedeln, men där stod inga priser. Stället hade svängdörr och vi bestämde att vi långsamt skulle gå genom svängdörren, såg det för dyrt ut skulle vi bara nonchalant glida ut igen. Allt hade gått bra om inte Gerd hade fastnat med sin jättehandväska i svängdörren så att det blev tvärstopp och vi nära nog ramlade in i lokalen. Vi hann inte säga sorry eller nånting förrän någon hade tagit hand om våra kappor och försett oss med ett glas Campari. En kulinariskt oförglömlig afton tog sin början. Allt var perfekt. Runt omkring oss svärmade små uppassare och vi behövde bara lyfta en ciagrrett så kom en arm med en tändare på direkten.Vi satt då och då och bläddrade i våra plånböcker lite diskret och vi kom överens om att den ena kunde stanna kvar medan den andra hastade till hotellet för att hämta några flera pund. Till efterrätt kunde vi bara inte motstå Zabagione och till kaffet måste vi bara ha ett glas Strega - det tyckte betjäningen och då tyckte vi det också Så kom notan och vi stirrade! Blundade och stirrade omväxlande. Vi hade under måltiden räknat ut exakt hur stor den gemensamma kontanta kassan var och här slutade notan på bara några pund mindre. Det räckte exakt till hygglig dricks, till garderoben och sen var vi luspanka! Det var promenadavstånd till hotellet och vi hade klarat det hela galant! Efter några år var jag tillbaka och skulle söka upp Geranno´s på Dean Street för att upprepa den oförglömliga måltiden. Stället fanns inte. Där var tillbommat, fönstren var så dammiga att man inte kunde se in, ingen matsedel fanns i den lilla luckan och ingen hade gått genom svängdörren på evigheter. © Filippa Nästa: Den gamla Julias klagosång Tillbaka till Nattboken Filippas kolumn Filippas lilla hus