De missförstådda genierna
Det är synd om dem. De kommer aldrig riktigt fram i dagsljuset, i främsta ledet, i berömmelsen. De finns där i skuggan av något ännu större geni eller av medelmåttor. Sådant händer. Men mycket sällan. Det är det som är så bistert. Det är ytterst sällan en medelmåtta skymmer ett geni. Fast det vill så gärna det missförstådda geniet tro. Och tror det kanske hela sitt liv.

Usch ja, vem har inte känt sig som ett missförstått geni någon gång. Det är ingen trevlig känsla. Den är grogrund för avund, missbelåtenhet och kanske rent av bitterhet. Man får ruska av sig känslan och inse att man gör så gott man kan och mer än så här blev det inte. Man gick på pumpen, man gick på en massa proppar, rakt in i väggen ibland, men man kämpade. Det är en aning surt, som rönnbär ungefär, men förädlar möjligen ens personlighet.

Det missförstådda geniet är dock stor i sin närmaste krets. Vänner och supporters bedyrar att man är så duktig så, mamma står alltid på ens sida och pappa. I deras ögon är man ett geni, har alltid varit alltsedan man tog sina första stapplande steg. Alltid något. Men så ska omvärlden göra sin bedömning. Det blir inte så nådigt som hemma vid köksbordet. Man blir synad i sömmarna och minsta blotta upptäcks. Det gäller att hålla sig i bordskanten och stå ut med kritiken. Och det gäller att innerst inne behålla tron på att man i alla fall duger. Vad de än säger, så måste man ha det halmstrået. För annars kan man direkt gå och dränka sig i närmsta vattendrag.

Man duger utan att vara geni. Utan att vara så där fruktansvärt duktig. Utan att vara allt det där som kännetecknar framgång. Man klarar sig på att vara en medelmåtta, utan att kunna mer än några få saker och de sakerna är man ganska bra på. Man klarar sig med att vara halvbra. Man behöver inte vinna. Man kan komma som tvåa eller trea eller man kan bli jumbo. Det går bra det också. Bara man inte går och hänger med huvudet och tror att man är ett geni som inte blivit sedd. För det är man inte!

Man är en vanlig mänska som gör så gott man kan och man duger som man är och vad ska man mer begära!

Nästa: Barnbarnsjuka | Arkiv | Filippas lilla hus |