Äpplet faller inte så långt från trädet. Det ser tyngdlagen till. Bildlikt talat handlar det om avkomman som minsann visar samma egenskaper som stamträdet och inte utmärker sig genom att vara särskilt originell med egna egenskaper och egna påhitt. Sådan far, sådan son. Sådan mor, sådan dotter.
Som om varje generation aldrig skulle kunna förädlas, förbättras - föralldel också försämras - bli annorlunda än sina dagars upphov.
Äpplena tycker inte alls att de är som träden. Träden tycker ibland inte att äpplena verkar komma från arten, en del verkar Åkerö när de borde vara Astrakan, andra är Astrakan fast de kommer från en vresig gammal vildapel.
Till trädens stora förvåning dimper det ner ett och annat äpple som har helt avvikande egenskaper, som inte visar det minsta tillstymmelse till likhet med artens äpplen. Träden fattar ingenting och försöker berätta för trädgården att det nog bara är en synvilla, ungdomliga misstag och snart blir det där äpplet också ett likadant som alla de andra.
Äpplena å sin sida rullar så långt de kan från träden och söker sig bort för att kanske aldrig återvända. Till slut vet man inte från vilket träd de egentligen föll. Förvåningen är stor i trädgården för alla träd vet sedan urminnes tider att äpplen inte faller långt från trädet. Det brukar tyngdlagen se till.
© Filippa
Nästa: Jantelagen
Tillbaka till Nattboken
Filippas lilla hus
Filippas kolumn